Ölbloggarstafetten 2.2 – Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om, del 1

Ölbloggarstafett 2.1 - Icke traditionella ingredienser.

Då var det återigen dags för mig att skriva ett ölbloggar-stafettinlägg. Jag fick följande ämne av Fredrik på Pärlor för Svin; ”Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om. Jag hoppas på ett faktaspäckat och väl efterforskat inlägg om denna ölstils uppkomst och historia, om varför det finns två olika namn (Imperial IPA är det andra), vilka underkategorier det finns (exempelvis West Coast Style) och så vidare. Och vem är bättre lämpad för denna uppgift än vårt vandrande öluppslagsverk Viktor?”

Inledning
Jag måste inleda med att tacka Fredrik för vilket fantastiskt roligt ämne jag fick att skriva om! Tack! För att kunna förklara den mycket nya ölstilen dubbel india pale ale (IIPA) är det bra att först ha en bred förståelse för föregångsstilen india pale ale (IPA). Jag har därför valt att tolka ämnet extensivt (det var väl ingen som kunde tro att jag skulle skriva mycket efter att ha läst mitt förra korta stafettinlägg...) och först skriva en del IPA med fokus på dess historia och hur stilen "återupplivades" i USA. Därefter tänkte jag komma in på IIPA samt även presentera några andra viktiga underkategorier till IPA. Det hela avslutas med en diskussion om vad som egentligen skiljer en IIPA från ett amerikanskt barley wine och en american strong ale. Jag har valt att, precis som förra gången, dela upp mitt inlägg i tre delar som publiceras tre dagar i rad, där jag i inlägg tre skickar vidare ämnet!

(För att inte detta inlägg skall bli alltför brett har jag bestämt mig för att inte diskutera hur IPA växte fram ur pale ale och hur sistnämnda ölstil uppstod i en tid då folk i princip enbart drack svarta eller mycket mörka öl. Istället uppmuntras den intresserade läsaren att själv läsa mer om detta. Jag rekommenderar att man börja med att läsa valda delar dels i Ray Daniels bok ”Designing Great Beers” och dels i Garrett Olivers bok ”The Brewmaster’s Table”.)

India pale ale - brittisk historia och amerikansk nutidshistoria
Det finns många bra historier i ölets värld, vissa av dem är sanna medan andra är skrönor. En av de bästa är nog den om hur IPA skapades under den indiska kolonialtiden för att överleva den långa resan – notera att Suezkanalen inte fanns vid denna tidpunkt – ner till Indien. De brittiska soldaterna i Indien var givetvis törstiga, det finns källor som menar på att vattnet var så förorenat på vissa platser att soldaterna inte kunde dricka det av hälsoskäl, och med anledning härav var man tvungen att försöka skeppa ner vätska från de brittiska öarna till Indien. Eftersom öl har en längre hållbarhet än vatten blev detta det naturliga valet. (Det fanns även en (mindre) marknad för öl i Indien under denna tid varför det var önskvärt att transportera ner öl för försäljning.) Att brygga öl i Indien var ingen möjlighet då värmen och brist på tillgång till kylutrusning omöjliggjorde bryggande på plats. De brittiska bryggerierna fick därför sätta igång och brygga öl som skulle kunna överleva en båtresa, förpackat i ekfat, ner till Indien. Till en början misslyckades man gång på gång. Vildjäst och bakterier infekterade ölet och gjorde det surt och odrickbart. Till sist var det en smart bryggare som kom på att ett mer välutjäst öl, med mindre restsocker och högre alkoholhalt, som man bryggde med mycket stora mängder humle hade tre delar som verkade mot infektion.

Mycket öllitteratur hävdar att denne smarte bryggare, som alltså skall ha uppfunnit IPA:n, var Bow Brewerys bryggmästare George Hodgson. På senare tid har en del kritiska ögon granskat huruvida det faktiskt var Hodgson som uppfann IPA:n och om IPA:n faktiskt uppfanns specifikt för att överleva resan till Indien. Mycket pekar på att så inte var fallet. De öl som man bryggde under denna tid var i regel mörka och i vissa fall även hyggligt alkoholstarka vilket bör innebära att dessa öl också hade överlevt en cirka fyra månaders lång resa till Indien. Det finns en del skeppsloggböcker kvar från denna tid som dokumenterar hur besättningen dricker välsmakande porter som fatlagrats i hela 12 månader ombord på skeppet. Personligen tror jag att det ligger mycket i de teorier som menar att Hodgsons bryggeri helt enkelt låg närmre hamnen än många andra bryggerier och att det därför blev naturligt att köpa öl från Bow Brewery. Att de ljusa ölen vunnit allt mer mark och folk i allmänhet var trötta på de mörkare ölsorter, som varit tillgängliga under en lång tid, bidrog nog mycket till att man valde att skeppa iväg ljust öl istället för mörkt. Historien om india pale ale är dock charmig och trots att den bör tas med en nypa salt är det en bra historia som har sin plats i ölhistorien.

Den traditionella brittiska IPA:n har på senare tid tappat mycket mark medan den yngre amerikanska motsvarigheten, som använder sig av mängder av inhemsk ”nya världen”-humle, växer sig starkare för varje dag som går. En man vid namn Bert Grant brukar tillskrivas IPA:ns sentida, och alltså stadigt växande, popularitet i USA. Grant bryggde sin första kommersiella IPA (Bert Grant’s India Pale Ale) på sitt bryggeri Yakima Brewing & Malting Co. i Yakima (som ligger i hjärtat av en av de amerikanska humleregionerna), Washington, 1983. (Liberty Ale från Anchor Brewing Company i San Francisco är ett annat tidigt exempel, som bryggdes år 1975 för första gången, på en välhumlad ale – ölet har dock aldrig karakteriserats som en IPA.) “I believe that my IPA is one of the first ‘properly hopped’ [with an unheard-of 50 IBUs] beers“ skriver Grant i sin självbiografi “The Ale Master” från 1998. Grant satsade tydligt och hårdnackat på att brygga ett öl där mängden malt enbart skulle utgöra ett fundament för humlen, som tilläts spela huvudroll. Bert Grant var troligen en av de första riktiga humlegalningarna, vilket Michael Jackson (ölgurun, inte den andre) kommenterar i sin hyllningsartikel till Bert Grant efter den sistnämndes död i augusti 2001; ”He [Bert Grant] was reputed to carry a vial of hop oil, and to add it to glasses of Bud, Miller or Coors when they were the only brews available. He was said to have done this at meetings of Master Brewers in Milwaukee and St Louis, dismaying his peers”. (För den intresserade kan det även som ett sidospår nämnas att mycket pekar på att det var Bert Grant som också blåste nytt liv i ölstilen Imperial Stout för länge sedan. Med andra ord är det en man som vi har mycket att tacka för!)

Läs även del 2 och del 3.