Ölbloggarstafetten 2.2 – Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om, del 3

Del 1 och 2 hittar ni här och där!

Andra underkategorier till IPA och IIPA
En av de hetare diskussionerna i ölvärlden har på senare tid varit huruvida IPA som bryggs med en stor mängd mörka maltsorter skall anses utgöra en egen ölstil. Ölet har ofta en tydlig citrusaktig humling som balanseras av rostade choklad- och brända karamelltoner medan det i kroppen mer påminner om en IPA än om porter eller stout. Dessa öl benämns ofta ”Black IPA” eller ”Cascadian Dark Ale”. Brewers Association har, som nämndes i del 2, accepterat stilen medan det i andra forum fortfarande debatteras högljutt om den skall erkännas eller ej. Namnet ”Cascadian” härstammar från stilens ursprungsområde, Kaskadbergen (eng. Cascade Range) som ligger i närheten av det område där (just det) Cascadehumlen odlas! Läs gärna Lisa Morrisons artikel om Cascadian Dark Ales på Hoppress. Den intresserade bör även genomsöka Hoppress för de efterföljande debattartiklar som diskuterat stilen samt läsa Washington Posts ölskribent Greg Kitsocks nypublicerade artikel om Cascadian Dark Ale.

Som en parantes kan det även nämnas att det har diskuterats huruvida IIPA-/DIPA-stilen verkligen täcker in de superextremhumlade öl som dyker upp allt oftare. Vissa har menat att så inte är fallet och att man med anledning härav borde införa Tripel IPA som en egen stil. Personligen ställer jag mig tveksam till denna stil i dagsläget men kanske kommer vi i framtiden att se ett behov av en avgränsning mot superextrem IIPA.

De två kanske viktigaste underkategorierna av IPA och IIPA (jag har valt att enbart skriva ut ”IPA” i den löpande texten) är väst- och östkusts-varianterna. Enkelt förklarat kan man säga att IPA från den amerikanska västkusten tenderar att ha ett mycket återhållsamt maltfundament - ofta använder man sig enbart av ljusa basmaltsorter - för att istället låta humlen tala helt för sig själv, medan IPA från östkusten tenderar att ha ett kraftigare maltfundament - ofta med både ljus malt och en mindre mängd mörkare specialmaltsorter - för att ge humlen ett kraftigare maltfundament att stå på. IPA från västkusten tenderar att vara ljus, torr och lättare i kroppen. IPA från östkusten tenderar att vara något mörkare och sötare och ha lite mer kropp. Greg Kitsock skrev 2007 en artikel i Washington Post som diskuterade de båda stilarna och vad som skiljer dem åt. Kitsock hade i artikeln intervjuat en bryggare på västkusten (Steve Wagner, bryggmästare på Stone Brewing Company i Kalifornien) och en på östkusten (Sam Calagione, som driver Dogfish Head Brewing i Delaware). Wagner pekar i artikeln på att skillnaden mellan stilarna även beror på geografi – många västkustbryggare ligger ett stenkast från humleodlingarna i Pacific Northwest och bryggarna här har fokuserat på att använda sin närodlade, numera klassiska, amerikanska C-humle – Cascade, Centennial, Chinook och Columbus – som ofta ger tydliga toner av grapefrukt, andra citrusfrukter, kåda och tallbar. Många östkustbryggare har valt att inte enbart använda sig på dessa humlesorter utan man har även experimenterat med europeisk humle – ett exempel är Brooklyn Brewerys IPA-tolkning Brooklyn East India Pale Ale som bryggs på humlesorten East Kent Golding.

IIPA, amerikanskt barley wine eller american strong ale?
Nu när vi vet skillnaden mellan väst- och östkusts-IPA tänkte jag att vi kunde avsluta med att gå igenom vad som egentligen skiljer en IIPA från ett amerikanskt barley wine och en american strong ale. Låt oss börja med att bryta loss västkusts-IIPA:n. Detta kan sägas vara ursprungs-IIPA:n som är en vidareutveckling av en klassisk västkusts-IPA. Med andra ord är maltkroppen relativt lätt och enbart baserad på ljusare maltsorter. Ölet är torrt och har en klar humleprofil (som i princip skall utgör hela ölet) med hög beska. Några exempel på stilen är Russian River Pliny The Elder, Lagunitas Sonoma Farmhouse Hop Stoopid och Rogue I2PA.

Det var den enkla delen, nu börjar det krångliga. Eftersom många bryggare väljer att ha en tyngre maltprofil med mer karamelltoner i sina (östkusts-)IIPA:s nu för tiden har gränsen till amerikanskt barley wine minskat radikalt. Båda stilarna humlas ofta in absurdum (utan någon direkt övre gräns) och samma humlesorter får användas. Ett barley wine är och skall dock vara mer malttungt, maltfokuserat och maltkomplext än en IIPA. Detta leder till att många barley wines (även om de i sin initiala fas spelar mycket på sin humleprofil) kan lagras, med en utvecklad maltprofil som konsekvens. En IIPA däremot har aldrig den maltkomplexitet och maltkropp som behövs för att överleva en lagringsprocess. IIPA:n fokuserar istället uteslutande på humlen (även om en tyngre maltkropp alltså kan användas för att ge humlen ett stadigt fundament och således ge ölet en ”fetare” karaktär) och när denna dör känns ofta ölet tomt och maltsliskigt utan komplexitet. Några exempel på östkust-IIPA är Southern Tier Un*Earthly, Bells Hopslam och Dogfish Head 90 Minute Imperial IPA. Några exempel på amerikanskt barley wine är Sierra Nevada Bigfoot, Great Divide Old Ruffian och Three Floyds Behemoth Barleywine.

Som avslutning är American strong ale inte en erkänd ölstil men benämningen har i ölsammanhang kommit att användas som en slasktratt för diverse olika öl som gjorts extrema och som inte riktigt passar in i någon annan ölstilsdefinition. Många av dessa öl har dock, sinsemellan, liknande drag och de är ofta; mörkbruna till färgen och har en hög alkoholhalt, de är ofta mycket humlade samt har en (ofta något söt) maltkaraktär som tenderar att dra åt kola och karamell eller ännu hårdare rostade toner. En Black IPA/Cascadian Dark Ale hade med största sannolikhet klassats som en american strong ale innan dess att den egna stilbenämningen kom till och de som ännu inte erkänt stilen följer nog fortfarande på denna linje. Några andra exempel på american strong ales är Firestone Walker-serien (som framställs genom att flera av bryggeriets ölsorter blandas för att skapa ett nytt öl) samt Arrogant Bastard Ale och Double Bastard Ale från Stone Brewing Company.

Och där avslutar jag mitt inlägg om IIPA – som visst kom att handla om ganska mycket annat också. Så kan det gå! Ett delområde som jag inte tagit upp särskilt mycket är humle och hur den fungerar i IIPA, hur fort humle tappar sin karaktär i IPA/IIPA (något som diskuterats flitigt på de svenska ölbloggarna under ganska lång tid nu) och så vidare. Det får nog bli ett eget inlägg någon gång i framtiden.

Det är dags att skicka vidare ämnet och jag har valt att lämna över stafettpinnen till den gode Fredrik på Malt, Humle, Jäst och Vatten. Fredrik har inte bara hunnit testa sig igenom en hel del öl (och cider) – sammanlagt över 6200 stycken i dagsläget – utan han träffar dessutom många bryggare via sina ”Beermakers dinner” och vi har även kunnat läsa lite om hans ölresor. Jag är nyfiken på vilka som är dina tre mest minnesvärda ölupplevelser. Det kan lika väl vara bra tillfällen som dåliga. Fantastiska upplevelser som totala floppar. Makrolagers som eftertraktade imperial stouts. Vilka tre ölupplevelser har satt djupast spår i dig efter 6200 öl?