måndagen den 7:e mars 2011

Angående lagring av öl i allmänhet och oxidation i synnerhet, del 1

Lagring av öl har på senare tid blivit något som varje ölnörd sysslar med. Trots att även jag tycker att det kan vara intressant att se hur ett öl utvecklas så anser jag att det hela börjar gå överstyr. Långt ifrån alla ölstilar kan eller bör lagras och det är ännu färre som de facto blir bättre genom själva lagringsprocessen. I de tre kommande inläggen tänkte jag att vi skulle titta lite närmre på det här med lagring och framförallt skall vi fokusera på en av de processer som medverkar till att öl utvecklas under lagring; nämligen oxidation.

Jag tänkte inleda med att på ett allmänt plan skriva lite om vad jag egentligen tycker om lagring av öl och i denna veva ämnar jag länka er vidare direkt! Hösten 2009 publicerade Double Bastard Beer Blog en mycket läsvärd introduktion till lagring av öl som jag rekommenderar att samtliga inleder med att läsa eller läsa om som en introduktion. På återseende!

Personligen anser jag numera att det egentligen bara finns tre lite bredare ölstilar som kan (de gör det inte nödvändigtvis) tjäna på lagring; spontanjäst öl; stark mörk belgisk ale samt; brittiskt (och i undantagsfall även amerikanskt) barley wine / old ale. Visst finns det en del andra öl som lagras väl men då handlar det oftare om ett enskilt öl i en särskild stil än om stilen i stort. Jag menar att gemene ölnörd idag har en stark övertro på det här med lagring av öl – kanske är vi avundsjuka på vinnördarnas stora lagringsmöjligheter – och numera verkar ölfolk mena att man kan lagra det mesta med bravur. Belgisk tripel, tysk dubbelbock och amerikansk DIPA är bara några förbryllande exempel som jag stött på den senaste tiden. Många verkar även vara av den uppfattningen att ett färskt öl som smakar dåligt kan bli välsmakande genom lagring. Jag påstår att så inte är fallet med hänvisning till uttrycket ”en skit är en skit även efter att den polerats” eller som Anders uttryckt det: ”skit in, skit ut”.

Enligt mig utgör de sensoriska egenskaper som uppkommer i de flesta ölstilar vid lagring snarare felsmaker än mumsiga mognadstoner. Felsmaker som döljer ölets färska kvaliteter. Att exempelvis lagra imperial stout – vilket många propagerar för nuförtiden – är något som jag tvärt ställer mig emot med anledning av att jag ofta upplever att lagrad imperial stout utvecklar oönskade oxidationstoner som inte sällan påminner om svarta oliver (samt spadet från dessa) och i värsta fall även blöt wellpapp. Båda dessa toner kan få en underbar färskt imperial stout att bli ointressant, osmaklig och uthälld i vasken. Här är det hög tid att läsaren likväl som författaren noterar att smaken är delad och att man, tragiskt nog, får tycka om vad man vill. Oxidation är dock i grunden oftast ett negativt begrepp som utgör en del av ett öls sönderfall och det är endast i undantagsfall som oxidationen faktiskt bidrager till en positiv utveckling under lagringsprocessen. I nästa inlägg lämnar vi de personliga åsikterna därhän för att istället, på en övergripande nivå, diskutera vad som händer under ölets lagringsprocess.

5 kommentarer:

Henke1978 sa...

Mycket intressant och angeläget ämne. Ser fram emot kommande inlägg!

Alexander sa...

SPännande läsning, jag är en nybörjare med ölnörderi och mitt intryck har varit som du skriver, att det mesta går (och kanske till och med bör) lagras, speciellt min favoritstil imperial stout. Jag har själv inga möjligheter att lagra men har ju såklart gått i vinkylstankar.

Johan sa...

Jag kan hålla med om att lagringen gått lite överstyr, men det har det väl varit med vin också? Vad jag förstått är det i själva verket inte så många viner som klarar av någon längre lagringsperiod heller.

Hursomhelst så tycker jag att det finns många fler exempel på lagringsvänliga öl utanför de tre typer du nämner. Nu i helgen drack jag denna vinters Black Chocolate Stout tillsammans med förra vinterns. Både jag och min inte särskilt ölnördiga kompis var rörande överens om att den som lagrats i ett år var klart godare. Orval har också en intressant utvecklingskurva. På Belgoträffen i januari var det en ljus stark belgisk ales som lagrats i ett år som var helt förträfflig.

Jag tror nog snarare att övertron ligger i hur länge man tror att de kommer fortsätta att utvecklas till det bättre. Bara för att det blivit bättre efter ett år behöver det inte bli helt fantastiskt efter tre-fyra år till. En längre lagringsperiod än 1-2 år är det nog framförallt just de tre typer du nämner som klarar av, samt lite spridda öl från andra stilar förstås.

EricS sa...

Jag köpte nyligen en flaska stout med vanilj från Goose Island på vilken fem års "utveckling" utlovas. Något jag kanske ska ta med en nypa salt?

Victor Dahlberg sa...

@Henke1978: Kul att det uppskattas!

@Alexander: Hm, känns som att du kanske missuppfattat mitt inlägg något - jag är i grunden rätt kritisk till lagring av öl. Härligt att du gillar lagrat öl dock. Någon vinkyl behöver du nog inte införskaffa om du inte tänker göra några riktigt långa lagringsförsök!

@Johan: Nej, allt vin tjänar inte på lagring. Jag skulle nog dock vilja påstå att en större andel vin än öl lämpar sig för lagring. Som du - och även jag - säger så finns det givetvis andra öl som funkar bra att lagra. Orval är ett strålande exempel! Som jag nämner i texten så gillar många att lagra imperial stout och det är självklart inget fel med det - man skall tycka om det man tycker om! Personligen uppskattar jag det dock allt mer sällan. Håller dock givetvis med om att det har att göra med längden på lagringstid.