Söndagsminnen

Visst, det skulle vara vitt. Men allvarligt talat, söndagsölen gick verkligen inte att undvika ikväll. Helt förväntanslöst låter jag en fem år gammal Trappistes Rochefort 10 begå Marcel Proust på mitt smaksinne och i en dimmig vansinnesfärd jagas jag tillbaks till första gången jag provade ölet. Jag minns hela ritualen. Hur jag studerade den udda flaskan i butiken. Den efterföljande känslan av att ha lagt närmre 40 spänn på en bärs. Jag minns min förväntan när jag drog av kapsylen och synen av hur ölets skum blommade upp i glaset. Hur jag knappt kunde svälja på grund av alla smaker som sköljde över mig. Och hur pennan glödde av superlativen och smakbeskrivningarna som sprutade från dess spets. Idag är jag äldre. Och betydligt mycket mer blasé. Kickarna blir allt svårare att få och ibland känns det som att fixarna behöver vara starkare för varje dag som lämnar mig. Ikväll spelar det dock ingen roll. Ikväll blir jag däckad. Och avtrubbad finner jag mig sittandes där med ett leende på läpparna. I ett regn av blåestrig plommonfrukt och med en avrundad läderton som aldrig verkar vilja sluta dansa i min mun…