Något att dricka

Söndagsminnen

2012-01-29T23:03:00.003+01:00

Visst, det skulle vara vitt. Men allvarligt talat, söndagsölen gick verkligen inte att undvika ikväll. Helt förväntanslöst låter jag en fem år gammal Trappistes Rochefort 10 begå Marcel Proust på mitt smaksinne och i en dimmig vansinnesfärd jagas jag tillbaks till första gången jag provade ölet. Jag minns hela ritualen. Hur jag studerade den udda flaskan i butiken. Den efterföljande känslan av att ha lagt närmre 40 spänn på en bärs. Jag minns min förväntan när jag drog av kapsylen och synen av hur ölets skum blommade upp i glaset. Hur jag knappt kunde svälja på grund av alla smaker som sköljde över mig. Och hur pennan glödde av superlativen och smakbeskrivningarna som sprutade från dess spets. Idag är jag äldre. Och betydligt mycket mer blasé. Kickarna blir allt svårare att få och ibland känns det som att fixarna behöver vara starkare för varje dag som lämnar mig. Ikväll spelar det dock ingen roll. Ikväll blir jag däckad. Och avtrubbad finner jag mig sittandes där med ett leende på läpparna. I ett regn av blåestrig plommonfrukt och med en avrundad läderton som aldrig verkar vilja sluta dansa i min mun…

Angående dryck

2011-11-26T23:06:00.011+01:00

Det spelar inte längre någon roll. Ja, inte för mig i alla fall. Vi är alla på samma och likadant. Och jag dömer inte dig och förhoppningsvis dömer du inte mig. För vi vet innerst inne varför vi alla håller på med det här. Det är dryck. Och det handlar om känslor. Det handlar om att bli berörd. Om att beröra. Vem bryr sig om det är en pissdyr flaska westvleteren 6, en pava lafite -79, några centiliter tequila reposado eller ett glas uppsötad oloroso?! Det är skitsak samma. När vi väl står där och stirrar ner i glaset och tappar allt som är runt omkring oss och försvinner i ett växande leende som leder oss till det som vi kallar ’hem’ så har allt annat spelat ut sin roll. Det vi älskar handlar inte om öl. Det handlar inte om vin. Eller sprit. Det handlar om känslor.

Jag trodde länge att jag var ölnörd. Fast jag är nog inte det. Jag är dryckesnörd. Och känslonörd. Och ikväll sitter jag och dricker en perfekt sydtysk veteöl som får mitt hjärta att slå dubbelt och en sedan länge övergången kommersiell amontillado som jag önskar aldrig kommer ta slut. Och ingen kan stoppa mig.

Ikväll har jag hittat hem…

Ett rop på hjälp till ölnördarna att stödja vinnörderi!

2011-11-07T01:01:00.004+01:00

Det har passerat ett ganska bra tag sedan jag skrev något sist. Jag måste erkänna att den största delen av mitt liv centrerats kring alkoholhaltig dryck som inte är öl under den senaste tiden - jag har skrivit två internationella prov inom dryckeskunskap och dessutom läst på extra fart i skolan det senaste året. Mycket dryckeskunskap har det således blivit trots allt. Jag har även hunnit hålla ett antal vanliga ölprovningar samt en större ölföreläsning för ett STORT svenskt företag och jag kan avslöja att det (om allt går enligt planerna) kommer att dyka upp en hel del nya roliga ölprodukter på marknaden om en inte allt för lång tid!

Detta inlägg är något av ett rop på hjälp till alla er ölnördar där ute! På onsdag i nästa vecka kommer jag, tillsammans med två goda studiekamrater, att ställa upp i tävligen Rioja Sommelier Awards 2011 - en tävling som handlar om kunskap om det spanska vinområdet Rioja. Man kan följa våra förberedelser här. Tävligen kommer att äga rum på restaurang Hotellet i Stockholm (den 9 november 2011) och om ni vill komma och kolla är ni varmt välkomna - glöm dock inte att OSA till tomas@herokommunikation.se. Parallellt med denna tävling pågår även en tävling på Facebook där man skall samla anhängare och det är här som ni kan stötta mitt lag (lag Grythyttan) som mest! Gå in och gilla denna grupp ("Vi som håller på Grythyttan")!

Efter november hoppas jag på att kunna få lite mer tid att skriva öl. Jag har en rad inlägg på gång - vad sägs om kemisk nedbrytning av fenoler eller autolys i öl? Jag har läst mycket vinkemi den senaste tiden och har ett stort sug efter att få skriva och läsa lite ölkemi.

Det var nog allt för nu. Hoppas att vi ses Stockholm eller på Facebook!

Kort om gott – De la Senne Taras Boulba

2011-08-11T03:00:00.006+02:00

Det var inte som att jag hade trott något annat. Givetvis skulle A ha rätt. Det var ack så länge sedan ett öl verkligen lyckades beröra mig. Taras Boulba från Brasserie de la Senne skulle ändra på allt inatt! Subtil komplexitet, transparens och elegans är bara några av de lovord som jag finner nedpräntat på pappret framför mig. Detta öl har allt som jag saknar i så många moderna öl av idag. Slankt och stilfullt. Utmanande och sofistikerat. Smakrikt men samtidigt djupgående, välstrukturerat och hemlighetsfullt. Ett öl som fyller ett tomrum. Ordinarie sortiment tack!

Dags att bli ölsommelier?

2011-08-09T01:03:00.002+02:00

Det brittiska ölfrämjande organet The Beer Academy har nyligen startat upp en utbildning där de utbildar och auktoriserar ölsommelierer. De första studenterna förväntas ta sin examen redan under sommaren 2011. Under de senaste åren har ett flertal liknande utbildningar dykt upp runt om i världen. Av vad jag kunnat läsa mig till verkar det råda enighet kring att utbildningarna dessvärre är något undermåliga, mycket beroende på att det inte funnits några liknande utbildningar tidigare. Inte desto mindre är detta ett intressant fenomen och själv har jag redan börjat funderat på om det inte hade varit kul att ta en brittisk ölsommeliertitel under våren 2012. Den som lever får se...

Öl och terroir

2011-07-19T01:39:00.015+02:00

Inom dryckesvärlden, och då kanske främst inom vinvärlden, stöter man inte sällan på begreppet terroir. Innebörden av detta ord kan vara svårt att greppa, något som sannerligen inte förenklas av det faktum att det finns en uppsjö av tankar kring hur ordet bör tolkas. Etymologiskt härstammar ordet från franskans terre, som betyder jord, och det är väl ungefär fram till denna punkt som konsensus råder bland de olika tolkningarna; begreppet har en stark koppling till jorden. Tanken med begreppet kan sägas vara att man i kvalitativa viner, som producerats inom ett begränsat (eller större) område, kan härleda vinet (genom dess sensoriska egenskaper) till dess odlingsplats. Den jordmån som druvorna odlas i spelar i sammanhanget som sagt en viktig roll men det är långt ifrån den enda som påverkar. Makro-, meso- och mikroklimat, topografi och geografi är samtliga avgörande faktorer. Många anser även att mänsklig påverkan utgör en betydande del av terroiren. Vilka druvor som får odlas, hur tätt rankor planteras, vilka uppbindningssystem som används, huruvida besprutning sker, hur stora skördeuttag som är tillåtna, hur vinet vinifieras med mera med mera med mera påverkar givetvis hur det slutliga vinet kommer att bli. Denna koppling till ursprung kan i vinsammanhang sägas utgöra ett tecken på kvalitet och många vinmakare strävar efter att få sina viner att återspegla terroiren. Redan under min första vecka i Grythyttan hade jag en diskussion med en god studiekamrat om terroirbegreppet och hur det fungerar i vin kontra öl. Ända sedan dess har jag tänkt skriva ett inlägg om terroir i öl och nu har det äntligen blivit dags!

Historiskt sett bör terroir i öl ha varit betydligt mycket tydligare än vad det är idag och det går att spåra terroir i samtliga av ölets beståndsdelar såväl som i den mänsklig påverkan och i de vitt skiljda ölstilar som skapats genom åren. Låt oss ta ett exempel. År 1842 skapas de första ljusa lagerölen i pilsnerstil i den tjeckiska staden Plzen. Vattenkvaliteten var av central betydelse då bryggning av ljusa lageröl kräver ett mjukt vatten med relativt lågt pH-värde. Plzen, som har ett av Europas mjukaste vatten, var således en utmärkt plats för att skapa utmärkt ljust öl. Ölstilen pilsner (som i detta sammanhang egentligen bör omnämnas som bohemian pilsner för att skilja den från sina avkomlingar) definierades dock inte enbart av att bryggs på mjukt vatten. Ölet bryggdes på mältat korn från Mähren som man lät dekoktionsmäska, vilket ger en mer robust maltkaraktär, och det kryddades med den lokala nobla saazhumlen, som erbjuder en delikat runt beska och en subtil doft- och smakkomplexitet som inte sällan påminner om morgondagg och dammig vindsvåning. De lokala jäststrängar som användes producerades ofta relativt stora mängder diacetyl som gav ölet dess karakteristiska inslag av smörkola. Terroir i ett nötskal!

Idag ser dock världen lite annorlunda ut. På grund av moderna förädlings- och tillverkningsprocesser har terroir i öl allt mer suddats ut. Jäststrängar isoleras och renas, sädesslagen genmanipuleras och vattenkvalitet kan med enkla medel förändras. Humle har dock fortfarande en stark koppling till sin terroir. Det har gjorts ett flertal försök att odla kvalitativ europeisk humle, däribland Saaz och Tettnanger, i USA. I denna terroir har dock humleranken frambringat humle som inte liknar den från ursprungsplatsen. Colin P. Green har skrivit en spännande artikel (med ett något oväntat resultat) där Tettnanger odlad i Tettnang i Tyskland jämfördes med Tettnang odlad i USA. Tysk Tettnang hade höga halter av farnese och humulene jämfört med carophyllene medan förhållandet mellan ämnena var mindre i den amerikanska Tettnangern. Det som försvårar terroirbegreppet i detta hänseende är dock att vem som helst numera kan köpa humle från var som helst och krydda sin öl varför det är svårt att koppla användandet av en specifik humlesort till en specifik plats.

Enligt mig är det bland de spontanjästa ölstilarna som terroirbegreppet lever kvar som starkast. Lambicbaserat öl har en mycket tydlig koppling till ursprungsområdet där den lokala jäst- och bakteriefloran gör hela skillnaden. Numera skapar man autentisk lambic (sett till tillverkningsprocessen) även i USA och jag har svårt att se att resultatet skulle kunna bli detsamma som i Belgien just på grund av lokal terroir där bland annat väder, geografi och natur påverkar floran av aktiva mikroorganismer - vilket är fantastiskt spännande för någon som är ute efter terroir!

Som avslut skulle jag vilja påstå att terroir i öl finns kvar till viss del men att det mest avgörande inom ölvärlden trots allt är producentfaktorn. Det går utan tvekan att sätta öl blint men slutledningen, i alla fall för min del, centreras oftare kring vilka producenter det finns i världen och i vilken stil de tillverkar sina öl än ölets inneboende terroir.

Om att recensera dryck

2011-05-24T00:58:00.012+02:00

Att analysera, recensera och betygsätta dryck är ett intressant fenomen. På ett djupgående men ändå lättförståeligt sätt skall man försöka beskriva dryckens inneboende hemligheter. Ofta är det lika svårt för recensenten att skriva en sådan recension som det är för läsaren att tolka och förstå recensionens budskap. Okej visst, det är inte direkt hjärnkirurgi men det är inte heller en bit kaka. För egen del är dryckesprovande med inriktning på analys av dryckeskvalitet numera inte enbart något som jag gör på min fritid (utan även under min skoltid) och med anledning av att jag under en tid gått runt och funderat kring ämnet tänkte jag idag skriva några ord om dryckesrecenserande och hur vi arbetar med detta i Grythyttan. Nu recenserar jag förvisso dryck mycket sällan här på min blogg, men jag tänker att det kanske kan vara av intresse för några läsare där ute!

Analys av dryck kan göras av flera anledningar. Huruvida man personligen tycker att något är gott eller inte är troligen den viktigaste analysen för gemene man. När man skall analysera dryck för att få någon annan att förstå blir dock fokus förskjutet från den egna personliga smaken till att istället omvandlas till en deskriptiv och enkelförståelig analys som läsaren kan återkoppla till sin egen smak. Vid mina sensorikföreläsningar som jag har hållit den senaste tiden brukar jag hänvisa till min egen doftreferens kring nytvättade kläder. Varje gång jag känner doften av nytvättade kläder tänker jag tillbaka på mitt barndomshem. Mina föräldrar har sin tvättmaskin i källaren och varje gång man gick ner för den mörka trappan möttes man av en varm och välkomnande doft av just nytvättade kläder. Dofter har en stark koppling till både minnen och erfarenheter och det kan vara nog så svårt att analysera och beskriva dem. Som professionell/offentlig dryckesrecensent – vilket jag anser innefatta ölbloggare såväl som tidningsskribenter och dylikt – anser jag att man bör försöka koppla bort, eller bryta ner, dessa kopplingar till personliga minnen och erfarenheter för att istället försöka beskriva dryckens egenskaper på ett sätt som läsaren kan förhålla sig till. Att doftreferensen ”källare” för mig innebär kopplingar till nytvättade kläder, trygghet och till min barndom i allmänhet är något som mina läsare förmodligen inte kan förhålla sig till och som jag därför kanske bör undvika… om jag vill bli förstådd.

Ser jag tillbaka på min egen karriär inom ölrecenserande så tyckte jag initialt att min personliga smak – om vad som var gott och äckligt – var det primära och jag gynnade därför de ölstilar som jag tyckte bäst om. Min betygsskala hängde således i mångt och mycket samman med min personliga smak. Tunga ölstilar kunde nå hela vägen upp till toppbetyget 5.0, enligt RateBeers betygskala, medan lättare och mer klassiska stilar sällan nådde över 4.0. Det tog dock inte alltför lång tid innan jag insåg att detta bedömningssätt fungerade dåligt för mig och jag övergav därför tanken på att beskriva ett öl utifrån egna preferenser om gott och äckligt. Istället började jag försöka lägga fokus på att beskriva ölets kvalitet i förhållande till liknande öl ur samma ölstil, något som jag personligen tyckte var mer givande för min personliga förståelse av öl. För min egen del har dryckesrecenserandet även kommit att handla om respekt för drycker och deras producenter. Alla drycker är värda att analyseras och recenseras på samma premisser och förståelsen för varför en dryck är av hög eller låg kvalitet bör, enligt min uppfattning, inte bestämmas utifrån personlig smak utan baserat på dryckens egenskaper. Att analysera drycker på detta sätt görs givetvis bäst genom att blindprova dryckerna för att på så sätt undvika förutfattade tankar och förväntningar kring drycken.

Jag tänkte avsluta med att skriva några ord om den metodik vi använder oss av när vi analyserar dryck inom ramen för sommelierutbildningen i Grythyttan. Vi använder oss i princip alltid av den så kallade WSET-metodiken. WSET, Wine and Spirit Education Trust, är en organisation som utfärdar internationella diplom och certifieringar inom dryckeskunskap – det bör observeras att öl inte omfattas inom ramen för WSET:s utbildningar. Kort förklarat kan man säga att WSET-metodiken går ut på att på ett objektivt sätt avgöra en drycks kvalitet utifrån en rad analysmoment – baserat kring huvudområdena utseende, doft och smak. Utgår man från metodiken i WSET Advanced (vilket är det steg som jag tenterade av i maj i år) skall man utifrån en rad graderingar analysera dryckens egenskaper för att på så sätt kunna avgöra huruvida dryckens kvalitet är poor, acceptable, good eller outstanding. Man skall även kunna avgöra var drycken befinner sig i sin mognad (en fyrgradig skala), vilket värde drycken har (en fyrgradig skala) samt gärna även ha en kvalificerad gissning på varifrån drycken kommer, dryckens huvudråvara, tillverkningsår med mera. Givetvis är drycken alltid blind när denna metodik genomförs i tentamenssammanhang. För egen del uppskattar jag denna metodik för att analysera dryck och den har bidragit med flera delar som jag innefattat i mitt ölrecenserande.

Vad tycker ni andra ölbloggare (speciellt ni som faktiskt recenserar öl på era bloggar) om detta med recenserande?

Angående lagring av öl i allmänhet och oxidation i synnerhet, del 3

2011-03-27T19:55:00.018+02:00

Del 1 och 2 hittar ni här och där!

Jag kommer i denna tredje del att ta upp en del av de processer som är kopplade till oxidation. Då det är många processer och delar att kommentera har jag valt att låta inlägget få en relativt överblickande karaktär. En hel del områden har avgränsats bort men förhoppningsvis kommer det att komma fler tillfällen i framtiden där vi kan återkomma till ämnet. Det blir inte några bilder idag - jag och Blogspot är inte vännern just nu. Nog om detta, nu kör vi!

Oxidation handlar, som namnet antyder, om att syre på ett eller annat sätt påverkar andra ämnen i ölet. Det skall dock noteras att oxidation faktiskt inte nödvändigtvis behöver bero på en reaktion med syre utan det avgörande är att oxidationstalet ökar – genom att en atom avger en eller flera elektroner och förvandlas till en positivt laddad jon. Vanligtvis förflyttas elektronerna till en annan atom (på engelska så kallade oxidizers) som då genomgår en så kallad redoxreaktion varvid oxidationsnumret sänks. Beträffande öl är syre medverkande i de flesta oxidationsprocesser och därmed lämnar vi onödigt nördande därhän.

Syre kan starkt påverka många ämnen och komponenter i öl och inom bryggerivärlden talar man ofta om två skiljda tillfällen för syrepåverkan av öl; hot side aeration och cold side aeration. Den förstnämnda har fått sitt namn eftersom vörten är varm under dessa tillfällen – bland annat kan detta ske under mäskning och ända fram till kokning. Cold side aeration kan å sin sida ske först när koket är klar och när ölet är eller håller på att bli svalt – bland annat under filtrering och buteljering. Just under buteljering försöker de flesta bryggare att få en så minimal syrepåverkan som möjligt. I praktiken är det dock omöjligt att helt eliminera syrets närvaro under denna process. Detta har som följd att allt öl, i någon utsträckning, syrepåverkas kontinuerligt från och med att det buteljerats. Genom extern påverkan – exempelvis omskakning och utsättning för värme – kan oxidationsprocessen påskyndas och det är med anledning härav som en stor andel importerat öl lider av oxidationstoner i större eller mindre utsträckning.

Maltkaraktär är något som starkt påverkas av lagring. Ofta avtager maltighet, som ett led i oxideringsprocessen, i såväl ljusa som mörka lagrade öl. Detta innebär att lagrade öl ofta upplevs som tommare och mindre fylliga än sina färska motsvarighet. I sammanhanget skall nämnas att det i lagrade ljusa ölsorter ofta bildas 2,3-pentanedione som leder till att ölets färska och krispiga maltkaraktär istället blir mer sliskigt honungslik.

Alkoholsvaga och ljusa ölsorter påverkas ofta mycket negativt av oxidation och den kanske mest (ö)kända oxidationsbiprodukten i öl av denna typ är trans-2-nonenal, som ger en tydlig ton av blöt wellpapp. De flesta människor har mycket lätt att uppfatta denna ton, det krävs sällan mer än 0,035 µg per liter. Bildande av trans-2-nonenal är starkt kopplat till temperatur. Forskningsresultat har visat på att ämnet utvecklas och överskrider sin smaktröskel i de flesta ölstilar redan inom ett par dagar vid lagring i 40 grader Celsius. Vid lagring i 20 grader Celsius under fyra månaders tid utvecklades det, i samma experiment, dock inga noterbara mängder trans-2-nonenal. I alkoholstarkare ölstilar med mer komplexa maltrecept (såsom barley wine och old ale) uppfattas inte alltid trans-2-nonenal som en pappton utan den kan, i kombination med andra oxidationsbiprodukter från maltens melanoider, istället uppfattas som en utvecklad sötaktig sherryton. Detta är en komplicerad process där flera oxidationsbiprodukter alltså samverkar – däribland den mandeldoftande bensaldehyd. Dessa toner kan i mindre utsträckning bidraga med ett visst mått komplexitet men i högre halter leder de snarare till det motsatta.

En annan, kanske mer välkänd, biprodukt av oxidation är diacetyl. Denna komponent, som ofta ger tydligt smöriga eller smörkoleaktiga toner, bildas vid oxidation av jäsningsbiprodukten alpha acetolactate. Vissa bryggare använder sig av tekniker som tar bort all förekomst av alpha acetolactate i det färdiga ölet medan andra tillåter ämnet att finnas kvar. När ämnet inte tas bort kommer diacetyl utvecklas under lagringen, i och med att alpha acetolactate oxideras, och med ålder kommer ölet därför att få en allt tydligare smörkolekaraktär.

Öl som efterjäser på flaska (genom att levande jäst fortsätter sin nedbrytning av socker i flaskan efter buteljering) klarar sig ofta bättre mot negativa oxidationstoner än pastöriserade och tvångskolsyrade öl tack vare att jästen använder syre under sockernedbrytningen vilket sänker nivån av skadligt syre.

Det var allt för mig för denna gång!

Angående lagring av öl i allmänhet och oxidation i synnerhet, del 2

2011-03-07T17:32:00.045+01:00

Del 1 hittar ni här!

Lagring av öl är något som – såvitt jag vet – undersökts mycket knapphändigt inom forskarvärlden. Den mesta forskningen som gjorts har kretsat kring trans-2-nonenal, ämnet som ger upphov till den obehagliga tonen av blöt wellpapp som man inte sällan känner i gammalt/lagrat öl. Andra ämnen som bildas eller försvinner under lagringsprocessen är sparsamt undersökta och beskrivna, vilket försvårar möjligheten att beskriva ölets lagringsprocess.

Genom forskning i kombination med sensorisk analys har man kommit fram till ett antal fakta kring vad som händer med öl när det lagras. För det första har man påvisat att ölets beska minskar konstant. Detta beror delvis på att man får en ökning av ”söta” mognadstoner av karamell, bränt socker och läder som motverkar den upplevda beskan. Vid lagring av öl får man även ofta tidigt en utveckling av något som på engelska kallas ”ribes flavours” som påminner om svartvinbärsblad (lat. Ribes nigrum). Dessa toner tenderar dock att försvinna vid längre lagringstid. Olika forskare har olika uppfattningar om hur tonerna av blöt wellpapp uppkommer. Några menar på att dessa toner börjar att utvecklas först efter att man fått ribes medan andra forskare anser att det är en konstant utveckling under hela lagringen. Härutöver har forskningen i viss utsträckning även fokuserat på uppkomst av astringens, starkvins- och whiskyliknande toner i mycket lagrat öl samt hur många positiva smak- och doftegenskaper (exempelvis fruktiga estrar och blommighet) tenderar att försvinna när öl lagras. Detta återkommer vi strax till!

Som nämnts ovan har forskningen kring lagrat öl främst fokuserat på utvecklingen av trans-2-nonenal (blöt wellpapp). Detta är visserligen en mycket viktig utvecklingston – kanske särskilt när man talar om ljusa lageröl som blivit för gamla – men man bör vara medveten om att det vid lagring av andra ölstilar ofta uppkommer andra dofter och smaker som är mer påtagliga. I starka och mörkare ölstilar utvecklas exempelvis ofta brända toner av karamell, lakrits och astringens med tydligt alkoholsting medan tonen av blött wellpapp ofta döljs av dessa smaker.

Trans-2-nonenal

Mycket förenklat kan man säga att lagringsprocessen rent kemiskt innebär att vissa ämnen formas medan andra reduceras. Om det bildas tillräckligt många molekyler av ett visst ämne så att ämnets smaktröskel överskrids kommer man kunna uppfatta en ny smak i ölet. Ett likadant fast omvänt scenario är också tänkbart – där ett visst ämne alltså ner i så hög grad att ämnets smaktröskeln inte längre överskrids, vilket givetvis får till följd att de mänskliga sinnesorganen inte längre kan uppfatta ämnets närvaro i ölet. Ett exempel på detta är koncentrationen av isoamylacetate (bananestern som man kan finna i färsk hefeweizen) som vid lagring ofta minskar till en koncentration som kan komma att understiga ämnets smaktröskel.

Precis som de flesta andra drycker och råvaror påskyndas ölets utvecklings- och nedbrytningsprocess av syrekontakt. (Vill man på ett konkret sätt se hur snabbt syre påverkar en råvara kan det vara ett intressant experiment att skära av en bit på ett äpple och notera hur kort tid det tar innan biten oxideras till en brunaktig färg.) Experiment i syrefattig miljö har dock visat på att öl utvecklas även här, vilket pekar på att en del av utvecklingsprocesser inte är kopplade till oxidation. Även temperatur är en viktig faktor när man skall undersöka utveckling av lagrat öl. En intressant studie i detta hänseende har visat på att lageröl som lagrats vid 30-37 grader Celsius utvecklade tydliga toner av blöt wellpapp medan lageröl som lagrades vid 25 grader Celsius istället främst utvecklade karamelltoner.

Som synes är lagringsprocessen nyckfull och komplex till sin natur och det är således svårt att göra en allomfattande analys av vad lagring faktiskt är och vad det kan göra med ett öl. Tanken är att vi i det avslutande inlägget skall avgränsa oss och främst prata vidare om de processer som är kopplade till oxidation. Varmt välkomna tillbaka då!

Angående lagring av öl i allmänhet och oxidation i synnerhet, del 1

2011-03-07T13:23:00.007+01:00

Lagring av öl har på senare tid blivit något som varje ölnörd sysslar med. Trots att även jag tycker att det kan vara intressant att se hur ett öl utvecklas så anser jag att det hela börjar gå överstyr. Långt ifrån alla ölstilar kan eller bör lagras och det är ännu färre som de facto blir bättre genom själva lagringsprocessen. I de tre kommande inläggen tänkte jag att vi skulle titta lite närmre på det här med lagring och framförallt skall vi fokusera på en av de processer som medverkar till att öl utvecklas under lagring; nämligen oxidation.

Jag tänkte inleda med att på ett allmänt plan skriva lite om vad jag egentligen tycker om lagring av öl och i denna veva ämnar jag länka er vidare direkt! Hösten 2009 publicerade Double Bastard Beer Blog en mycket läsvärd introduktion till lagring av öl som jag rekommenderar att samtliga inleder med att läsa eller läsa om som en introduktion. På återseende!

Personligen anser jag numera att det egentligen bara finns tre lite bredare ölstilar som kan (de gör det inte nödvändigtvis) tjäna på lagring; spontanjäst öl; stark mörk belgisk ale samt; brittiskt (och i undantagsfall även amerikanskt) barley wine / old ale. Visst finns det en del andra öl som lagras väl men då handlar det oftare om ett enskilt öl i en särskild stil än om stilen i stort. Jag menar att gemene ölnörd idag har en stark övertro på det här med lagring av öl – kanske är vi avundsjuka på vinnördarnas stora lagringsmöjligheter – och numera verkar ölfolk mena att man kan lagra det mesta med bravur. Belgisk tripel, tysk dubbelbock och amerikansk DIPA är bara några förbryllande exempel som jag stött på den senaste tiden. Många verkar även vara av den uppfattningen att ett färskt öl som smakar dåligt kan bli välsmakande genom lagring. Jag påstår att så inte är fallet med hänvisning till uttrycket ”en skit är en skit även efter att den polerats” eller som Anders uttryckt det: ”skit in, skit ut”.

Enligt mig utgör de sensoriska egenskaper som uppkommer i de flesta ölstilar vid lagring snarare felsmaker än mumsiga mognadstoner. Felsmaker som döljer ölets färska kvaliteter. Att exempelvis lagra imperial stout – vilket många propagerar för nuförtiden – är något som jag tvärt ställer mig emot med anledning av att jag ofta upplever att lagrad imperial stout utvecklar oönskade oxidationstoner som inte sällan påminner om svarta oliver (samt spadet från dessa) och i värsta fall även blöt wellpapp. Båda dessa toner kan få en underbar färskt imperial stout att bli ointressant, osmaklig och uthälld i vasken. Här är det hög tid att läsaren likväl som författaren noterar att smaken är delad och att man, tragiskt nog, får tycka om vad man vill. Oxidation är dock i grunden oftast ett negativt begrepp som utgör en del av ett öls sönderfall och det är endast i undantagsfall som oxidationen faktiskt bidrager till en positiv utveckling under lagringsprocessen. I nästa inlägg lämnar vi de personliga åsikterna därhän för att istället, på en övergripande nivå, diskutera vad som händer under ölets lagringsprocess.

Ett slut och en början

2011-01-10T18:01:00.007+01:00

Finns det något bättre sätt att påbörja det nya året på än genom lite klassiskt ölskryt om vad som druckits sedan sist? Visst finns det väl det men det bryr jag mig inte om just idag för nu blir det banne mig skryta av!

Efter en tids vinslurpande i Grythyttan var det så äntligen dags att åka hem till Göteborg för lite julledighet och hårdkokt ölprovande. Givetvis hade jag och Andreas sedan länge gjort upp galna planer för att hinna prova igenom en del av de öl som vi samlat på oss sedan sist samt för att dricka några godbitar som gömts undan i skafferier och garderober. Det hela mynnade ut i två provningar varav den ena blev 2010 års sista och den andra 2011 års första. Utan att låta alltför självgod vill jag mena på att jag och Andreas brukar få till våra provningar med kul öl, men frågan är om vi inte lyckades bräcka samtliga tidigare provningar genom dessa två.

Under den första provningen hann vi testa tretton öl varav sex gavs ett betyg som var ≥ 4.0. På den andra provningen hann vi, under den riktiga provningen, testa elva öl varav återigen sex gavs ett betyg som var ≥ 4.0. Ser man till båda provningarna gavs följande sju öl ett betyg som var ≥ 4.3; Hair of the Dog Matt; 3 Fonteinen Malvasia Rosso 2003; Alesmith Barrel Aged Decadence 2007; Sierra Nevada 30th Anniversary Charlie, Fred & Kens Ale Imperial Helles Bock (troligen 2010 års allra största ölöverraskning – vem hade någonsin trott att en helles bock kunde bli så fantastisk?!); Lost Abbey Veritas Batch 003; Alesmith Barrel Aged Decadence 2005; samt Sierra Nevada 30th Anniversary Fritz & Kens Ale. Provningarnas mest svåråtkomliga flaska var Cigar City Brandy Barrel Aged Hunahpu’s Imperial Stout - vi poppade flaska 19 av enbart 84 stycken producerade. Nedan följer två bilder för att visa på vilka andra godsaker som dracks under de båda kvällarna. Behöver jag ens nämna att det stundtals är riktigt roligt att vara ölnörd?

Tack till alla er som deltog vid provningarna och sist men inte minst ett enormt tack till Andreas för hela 2010! I år kanske vi lyckas klämma in en liten ölresa? Vad sägs om USA? Jag har hört att de numera gör rätt hyfsade öl där!

Provning 2010-12-29. Från vänster till höger: Alesmith Barrel Aged Decadence 2007 (602/817), 3 Fonteinen Malvasia Rosso 2003, Hair of the Dog Matt, Sierra Nevada 30th Anniversary Charlie, Fred & Kens Ale Imperial Helles Bock, Lost Abbey Framboise de Amorosa, 3 Fonteinen Straffe Winter, Cigar City Brandy Barrel Aged Hunahpu’s Imperial Stout (19/84), Mikkeller Beer Hop Breakfast, Mikkeller Barrel Aged Smoke a Ciggy, Kuhnhenn Solar Eclipse Imperial Stout 2007, BrewDog Abstrakt 02, BrewDog Abstrakt 04, Captain Lawrence St. Vincents Dubbel.

Provning 2011-01-07. Från vänster till höger: Alesmith Barrel Aged Decadence 2005 (37/124), Lost Abbey Veritas Batch 003, Lost Abbey Veritas Batch 004, Lost Abbey Isabelle Proximus, Sierra Nevada 30th Anniversary Fritz & Kens Ale, Captain Lawrence Xtra Gold, Bøgedal Nr. 0165 Hvede, Kuhnhenn Vintage Ale 2007, Captain Lawrence Captains Reserve, Kuhnhenn Big N Bold Barley Wine 2006, Leinenkugels Big Eddy Russian Imperial Stout.

De bästa vinerna 2010

2010-12-19T03:23:00.028+01:00

Får man skriva vin på en ölblogg? Klart man får! Det återstår enbart ett par veckor av 2010 och det mesta pekar på att årets allra bästa vinupplevelser nu har upplevts. (Ölmässig kvarstår fortfarande ett par högintressanta provningar varför det känns dumt att lista årets bästa öl redan nu.) Höstterminen 2010 har varit en galen period och många kul viner har smekt mitt doft- och smaksinne. Domaine Bourillon Dorléans Vouvray Sec 1969, Moulin Touchais 1971, Bonnezeaux Grand Cru 1980, Patrimo dei Feudi Merlot 2002, Masseria Frattasi Iovi Tonant 2004, Tormaresca Bocca di Lupo 2004, Delas Condrieu La Galopine 2007, Josmeyer Les Pierrets Riesling 2007, Tanbark Hill Cabernet Sauvignon 2007, Domaine Hubert Lamy Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes 2008 och Jaques Selosse Brut Initiale har alla imponerat och/eller varit fantastiskt roliga dryckesupplevelser. Det finns dock fyra viner som har lyckats etsat sig fast ännu lite hårdare. Fyra viner som alla lär ge våta drömmar ett bra tag framöver. Och nej, det blir inga tasting notes eller utsvävande kommentarer. Se till att prova vinerna istället – de kommer att vara värda priset du tvingas betala!

Årets vita: Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese 1982
Årets röda: Far Niente Cabernet Sauvignon 1995
Årets mousserande: Bollinger La Grande Année 1990
Årets söta: Tokaji Kerekeõház Rt. Aszúesszenia 1963

Givetvis kan man inte göra en lista som denna utan att nämna årets absoluta bottennapp – en utmärkelse som utan längre betänketid överlämnas till Chilcas Chardonnay 2009. Vin skall helt enkelt inte smaka barnkalas.

Stort tack till alla er som gjort detta till en lika lärorik som god termin! Avslutningsvis kan jag konstatera att alla prognoser tyder på att nästkommande vinår kommer att slå det pågående med hästlängder. Det känns bra.

(Fotograf: Fredrik Lindfors. Bilden är lånad helt utan tillstånd.)

Newcastle Brown Ale och den dåliga smaken

2010-12-17T02:01:00.005+01:00

Okej, såhär ligger det till; personlig smak – ni vet den där möjligheten som av någon outgrundlig anledning givits folk och som innebär att de har tillåtelse att gilla i princip vad som helst [Sick!] – är verkligen inte okej! I alla fall inte om det handlar om att personen i fråga har en dålig personlig smak, vilket alltför ofta tenderar att vara fallet. Det finns ack så många som tycker om saker och ting som helt uppenbarligen inte är ämnade att tycka om. Det finns gott om exempel och det som först kommer i åtanke är Newcastle Brown Ale. Av någon oförståelig anledning har gemene man fått för sig att detta är ett högkvalitativt öl som man dricker om man uppskattar bra öl. Så är inte fallet. Att tycka om Newcastle Brown Ale är snarare lite som att tycka om krig, boxvin och Tequilarace. Hippa kids som tror att de kan öl och som utan anledning överöser en med frågor om vad man tycker om deras absoluta favoritöl (gissa vilket...) är tveklöst ett av de mer irriterande inslagen i ölets annars så fascinerande världen. Den godhjärtade tungan svarar vänligt att ”jo, det är väl ett okej öl” medan den mindre finkänsliga hjärnan argsint ryter och domderar att den hellre genomlider en storbildsvisning av Failure to Launch dubbad till danska än låter det intetsägande disktrasevattnet till öl besudla kroppens redan överbelastade lever.

Det är dags att vi sätter stopp för den dåliga smaken innan det är för sent! Mitt förslag är att folk tvingas ta körkort i personlig smak innan de tillåts tycka en massa saker hit och dit. Kanske hade vi på så sätt kunnat lösa problemet med Newcastle Brown Ale och den dåliga smaken…

Öl i Grythyttan

2010-11-16T23:52:00.005+01:00

Sommelierutbildningen vid Grythytte Akademi bjuder på fantastiska möjligheter att nörda ner sig i allt som har med vin att göra. Öl är dock något av en bortglömd dryck och under hela den treåriga utbildningen ges, såvitt jag vet, enbart en heldag med öl. Med andra ord gäller det att ta saken i egna händer. Tidigare ikväll körde jag en hardcore-provning för första- och andraårssommelierstudenter och någon gång de kommande veckorna skall jag tillsammans med en studiekamrat köra en introduktionsprovning för några klasskamrater. Kvällens provning bjöd på en makalös möjlighet att enbart köra roliga grejer, eller vad sägs - inte varje vecka som man har möjlighet att köra en provning som denna:

Bril(l)jant!

2010-10-26T00:26:00.004+02:00

Jag är uppbokad över öronen för tillfället och jag hinner varken läsa eller skriva öl just nu. Idag blir det därför enbart en kort nyhetsuppdatering om att Brill & Co under gårdagen informerade, via facebook, att de har fått in följande spännande öl: Sigtuna Verstehe Nicht Alt, Dugges Batch 352, Evil Twin Soft Dookie, To Øl + Mikkeller Over All IIPA, Mikkeller Simcoe och Nelson Sauvin Single Hop IPA, Mikkeller + BrewDog I Hardcore You, Hoppin' Frog Mean Manalishi och BORIS The Crusher, Southern Tier Harvest, IPA, Mokah, Gemini, UnEarthly, Drie Fonteinen Straffe Winter, Doesjel, Druiven Geuze Malvasia Rosso 2000. I dagläget verkar det inte finnas några bestämda planer på att något kommer att släppas på bolaget - så se till att privatimportera mera! Fantastiskt bra jobbat Brill!

Mer om IIPA

2010-10-05T22:16:00.005+02:00

Jag råder samtliga att snarast ta del av och djupt begrunda Fredrik Ekstedts mycket läsvärda debattinlägg om IIPA i Sverige.

Därefter kan ni, kära bloggarkollegor och ärade läsare, ställa er frågan om det inte är dags att vi en gång för alla och i enad front försöker lyfta fram svensk IIPA? Istället för att enbart fokusera på trötta humleprofiler och småskavanker kanske vi skulle kunna få igång en gemensam kampanj med målen; att lära folk mer om IIPA; att få fler mikrobryggare att våga brygga bra (och stiltypisk) IIPA; att få stilen accepterad i svenska hembryggarsammanhang (det är sannerligen på tiden) och; att få in en humlestinkande svensk IIPA i Systembolagets ordinarie sortiment. Är det någon som är på och som har några bra idéer om hur vi skulle kunna genomföra ett sådant projekt?

Ölbloggarstafetten 2.2 – Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om, del 3

2010-09-28T20:35:00.069+02:00

Del 1 och 2 hittar ni här och där!

Andra underkategorier till IPA och IIPA
En av de hetare diskussionerna i ölvärlden har på senare tid varit huruvida IPA som bryggs med en stor mängd mörka maltsorter skall anses utgöra en egen ölstil. Ölet har ofta en tydlig citrusaktig humling som balanseras av rostade choklad- och brända karamelltoner medan det i kroppen mer påminner om en IPA än om porter eller stout. Dessa öl benämns ofta ”Black IPA” eller ”Cascadian Dark Ale”. Brewers Association har, som nämndes i del 2, accepterat stilen medan det i andra forum fortfarande debatteras högljutt om den skall erkännas eller ej. Namnet ”Cascadian” härstammar från stilens ursprungsområde, Kaskadbergen (eng. Cascade Range) som ligger i närheten av det område där (just det) Cascadehumlen odlas! Läs gärna Lisa Morrisons artikel om Cascadian Dark Ales på Hoppress. Den intresserade bör även genomsöka Hoppress för de efterföljande debattartiklar som diskuterat stilen samt läsa Washington Posts ölskribent Greg Kitsocks nypublicerade artikel om Cascadian Dark Ale.

Som en parantes kan det även nämnas att det har diskuterats huruvida IIPA-/DIPA-stilen verkligen täcker in de superextremhumlade öl som dyker upp allt oftare. Vissa har menat att så inte är fallet och att man med anledning härav borde införa Tripel IPA som en egen stil. Personligen ställer jag mig tveksam till denna stil i dagsläget men kanske kommer vi i framtiden att se ett behov av en avgränsning mot superextrem IIPA.

De två kanske viktigaste underkategorierna av IPA och IIPA (jag har valt att enbart skriva ut ”IPA” i den löpande texten) är väst- och östkusts-varianterna. Enkelt förklarat kan man säga att IPA från den amerikanska västkusten tenderar att ha ett mycket återhållsamt maltfundament - ofta använder man sig enbart av ljusa basmaltsorter - för att istället låta humlen tala helt för sig själv, medan IPA från östkusten tenderar att ha ett kraftigare maltfundament - ofta med både ljus malt och en mindre mängd mörkare specialmaltsorter - för att ge humlen ett kraftigare maltfundament att stå på. IPA från västkusten tenderar att vara ljus, torr och lättare i kroppen. IPA från östkusten tenderar att vara något mörkare och sötare och ha lite mer kropp. Greg Kitsock skrev 2007 en artikel i Washington Post som diskuterade de båda stilarna och vad som skiljer dem åt. Kitsock hade i artikeln intervjuat en bryggare på västkusten (Steve Wagner, bryggmästare på Stone Brewing Company i Kalifornien) och en på östkusten (Sam Calagione, som driver Dogfish Head Brewing i Delaware). Wagner pekar i artikeln på att skillnaden mellan stilarna även beror på geografi – många västkustbryggare ligger ett stenkast från humleodlingarna i Pacific Northwest och bryggarna här har fokuserat på att använda sin närodlade, numera klassiska, amerikanska C-humle – Cascade, Centennial, Chinook och Columbus – som ofta ger tydliga toner av grapefrukt, andra citrusfrukter, kåda och tallbar. Många östkustbryggare har valt att inte enbart använda sig på dessa humlesorter utan man har även experimenterat med europeisk humle – ett exempel är Brooklyn Brewerys IPA-tolkning Brooklyn East India Pale Ale som bryggs på humlesorten East Kent Golding.

IIPA, amerikanskt barley wine eller american strong ale?
Nu när vi vet skillnaden mellan väst- och östkusts-IPA tänkte jag att vi kunde avsluta med att gå igenom vad som egentligen skiljer en IIPA från ett amerikanskt barley wine och en american strong ale. Låt oss börja med att bryta loss västkusts-IIPA:n. Detta kan sägas vara ursprungs-IIPA:n som är en vidareutveckling av en klassisk västkusts-IPA. Med andra ord är maltkroppen relativt lätt och enbart baserad på ljusare maltsorter. Ölet är torrt och har en klar humleprofil (som i princip skall utgör hela ölet) med hög beska. Några exempel på stilen är Russian River Pliny The Elder, Lagunitas Sonoma Farmhouse Hop Stoopid och Rogue I2PA.

Det var den enkla delen, nu börjar det krångliga. Eftersom många bryggare väljer att ha en tyngre maltprofil med mer karamelltoner i sina (östkusts-)IIPA:s nu för tiden har gränsen till amerikanskt barley wine minskat radikalt. Båda stilarna humlas ofta in absurdum (utan någon direkt övre gräns) och samma humlesorter får användas. Ett barley wine är och skall dock vara mer malttungt, maltfokuserat och maltkomplext än en IIPA. Detta leder till att många barley wines (även om de i sin initiala fas spelar mycket på sin humleprofil) kan lagras, med en utvecklad maltprofil som konsekvens. En IIPA däremot har aldrig den maltkomplexitet och maltkropp som behövs för att överleva en lagringsprocess. IIPA:n fokuserar istället uteslutande på humlen (även om en tyngre maltkropp alltså kan användas för att ge humlen ett stadigt fundament och således ge ölet en ”fetare” karaktär) och när denna dör känns ofta ölet tomt och maltsliskigt utan komplexitet. Några exempel på östkust-IIPA är Southern Tier Un*Earthly, Bells Hopslam och Dogfish Head 90 Minute Imperial IPA. Några exempel på amerikanskt barley wine är Sierra Nevada Bigfoot, Great Divide Old Ruffian och Three Floyds Behemoth Barleywine.

Som avslutning är American strong ale inte en erkänd ölstil men benämningen har i ölsammanhang kommit att användas som en slasktratt för diverse olika öl som gjorts extrema och som inte riktigt passar in i någon annan ölstilsdefinition. Många av dessa öl har dock, sinsemellan, liknande drag och de är ofta; mörkbruna till färgen och har en hög alkoholhalt, de är ofta mycket humlade samt har en (ofta något söt) maltkaraktär som tenderar att dra åt kola och karamell eller ännu hårdare rostade toner. En Black IPA/Cascadian Dark Ale hade med största sannolikhet klassats som en american strong ale innan dess att den egna stilbenämningen kom till och de som ännu inte erkänt stilen följer nog fortfarande på denna linje. Några andra exempel på american strong ales är Firestone Walker-serien (som framställs genom att flera av bryggeriets ölsorter blandas för att skapa ett nytt öl) samt Arrogant Bastard Ale och Double Bastard Ale från Stone Brewing Company.

Och där avslutar jag mitt inlägg om IIPA – som visst kom att handla om ganska mycket annat också. Så kan det gå! Ett delområde som jag inte tagit upp särskilt mycket är humle och hur den fungerar i IIPA, hur fort humle tappar sin karaktär i IPA/IIPA (något som diskuterats flitigt på de svenska ölbloggarna under ganska lång tid nu) och så vidare. Det får nog bli ett eget inlägg någon gång i framtiden.

Det är dags att skicka vidare ämnet och jag har valt att lämna över stafettpinnen till den gode Fredrik på Malt, Humle, Jäst och Vatten. Fredrik har inte bara hunnit testa sig igenom en hel del öl (och cider) – sammanlagt över 6200 stycken i dagsläget – utan han träffar dessutom många bryggare via sina ”Beermakers dinner” och vi har även kunnat läsa lite om hans ölresor. Jag är nyfiken på vilka som är dina tre mest minnesvärda ölupplevelser. Det kan lika väl vara bra tillfällen som dåliga. Fantastiska upplevelser som totala floppar. Makrolagers som eftertraktade imperial stouts. Vilka tre ölupplevelser har satt djupast spår i dig efter 6200 öl?

Ölbloggarstafetten 2.2 – Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om, del 2

2010-09-27T22:43:00.056+02:00

Del 1 hittar ni här!

Imperial India Pale Ale / Double India Pale Ale / American Double
IPA:ns växande popularitet ledde till att de experimentella amerikanska mikrobryggerierna under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet började utveckla och ”extremifiera” stilen för att tillfredställa sin humleälskande publik. Man tryckte i mer humle, använde sig av mer malt och fick upp ölet i en högre alkoholhalt. Slutresultatet blev till sist en ny ölstil som fick namnet IIPA (Imperial India Pale Ale) – där ”Imperial” lånades från ölstilen Imperial Stout, den starkare stoutvariant som skapades för att skeppas till Katarina den Stora och resten av det ryska tsardömet under slutet av 1700-talet.

Kärt barn har som bekant många namn och IIPA kallas idag även för DIPA (Double India Pale Ale) och ibland ser man även benämningen American Double. Det amerikanska öldomarprogammet Beer Judge Certification Program:s (BJCP) historiska definition på stilen omnämner även stilens synonymer; ”[IIPA is a] recent American innovation reflecting the trend of American craft brewers “pushing the envelope” to satisfy the need of hop aficionados for increasingly intense products. The adjective “Imperial” is arbitrary and simply implies a stronger version of an IPA; “double,” “extra,” “extreme,” or any other variety of adjectives would be equally valid”. IIPA, DIPA och American Double är således, i grunden, synonymer för samma ölstil och de skiljer sig följaktligen inte åt på samma sätt som exempelvis väst- och östkust-IPA (mer om detta i del 3) eller brittisk och amerikansk IPA. Det finns dock bryggerier som menar annorlunda. New York-bryggeriet Southern Tier Brewing Company är ett exempel. På etiketten till deras 2xIPA kan följande läsas; ”Not quite an imperial, but certainly not a standard India pale ale. Our double IPA is a hop lovers dream…”. På Ratebeer är 2xIPA listad som en "Imperial/ Double IPA". Förklaringen till att ölstilen har givits två epitet, ”Imperial” och ”Double”, står att finna i ölstilens historiska utveckling, låt oss återkomma till detta!

Jag vill redan här uppmärksamma läsaren på att Svenska Hembryggarföreningen (SHBF) av någon förunderlig anledning aldrig har godkänt IIPA som egen stil - vilket jag personligen tycker är helt oförståeligt. SHBF skriver i ingressen till dokumentet Öltypsdefinitioner 2010 att man i dokumentet beskriver ”de mest förekommande öltyperna i världen”. Därefter har man valt att ta med en stil som Supersaison men alltså utelämna IIPA. Någon mer än jag som tycker att det är konstigt? Dessutom gör man ingen åtskillnad mellan amerikansk och brittisk IPA. Amerikanska BJCP och Brewers Association (BA) listar båda i sina stilguider tre olika IPA-stilar; brittisk, amerikansk och IIPA. BA listar därutöver även American-Style India Black Ale (se mer om detta i del 3) som en egen öltyp. Med tanke på IPA:ns popularitet tror jag att vi i de båda amerikanska stilguiderna kommer att se ännu fler definitioner på IPA i framtiden – där förmodligen både väst- och östkusts-IPA kommer att definieras. I den konservativt traditionstyngda svenska stilguiden är jag tveksam till att vi överhuvudtaget kommer att se någon utveckling vad gäller IPA-stilarna under den närmsta tiden.

Låt oss återgå till IIPA:ns historia. Vi har alltså konstaterat att det är en amerikansk ölstil som skapades någon gång mellan sent 1980-tal och tidigt 1990-tal, men av vem? Därom tvista de lärde. Vissa källor menar att det var Vinnie Cilurzo, som numera är bryggmästare på Russian River Brewing Company, som skapade stilen när han arbetade som bryggare på Blind Pig Brewing Company. Cilurzo skall en dag ha råkat använda sig av 50% för mycket malt i en bryggd och för att väga upp detta tillsatte han 100% mer humle. Detta öl, som Cilurzo kallade för Double IPA, skulle komma att bli den numera välkända Blind Pig IPA. Andra källor pekar åt andra håll - det finns några små mikrobryggerier som var mycket tidiga med att brygga IIPA. Det enda vi vet helt säkert är att den första kommersiella IIPA:n lanserades år 1990 och att detta var I2PA från Oregonbryggeriet Rogue Ales. (Kommersiell IIPA fyller alltså 20 år i år - hipp hipp hurra!) Rogues bryggmästare John Maier kallade tidigt sitt öl för en Imperial IPA och där har vi den historiska anledningen till varför både ”Double” och ”Imperial” används som epitet till stilen! För den nyblivna ölnörden kan det vara värt att notera att I2PA då och då har dykt upp på Systembolagets hyllor. Vill man smaka på ett stycke nutidshistoria kan det därför vara bra att hålla ögonen öppna!

Läs även del 3.

Ölbloggarstafetten 2.2 – Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om, del 1

2010-09-27T21:06:00.058+02:00

Ölbloggarstafett 2.1 - Icke traditionella ingredienser.

Då var det återigen dags för mig att skriva ett ölbloggar-stafettinlägg. Jag fick följande ämne av Fredrik på Pärlor för Svin; ”Allt du velat veta om dubbel-IPA men inte vågat fråga om. Jag hoppas på ett faktaspäckat och väl efterforskat inlägg om denna ölstils uppkomst och historia, om varför det finns två olika namn (Imperial IPA är det andra), vilka underkategorier det finns (exempelvis West Coast Style) och så vidare. Och vem är bättre lämpad för denna uppgift än vårt vandrande öluppslagsverk Viktor?”

Inledning
Jag måste inleda med att tacka Fredrik för vilket fantastiskt roligt ämne jag fick att skriva om! Tack! För att kunna förklara den mycket nya ölstilen dubbel india pale ale (IIPA) är det bra att först ha en bred förståelse för föregångsstilen india pale ale (IPA). Jag har därför valt att tolka ämnet extensivt (det var väl ingen som kunde tro att jag skulle skriva mycket efter att ha läst mitt förra korta stafettinlägg...) och först skriva en del IPA med fokus på dess historia och hur stilen "återupplivades" i USA. Därefter tänkte jag komma in på IIPA samt även presentera några andra viktiga underkategorier till IPA. Det hela avslutas med en diskussion om vad som egentligen skiljer en IIPA från ett amerikanskt barley wine och en american strong ale. Jag har valt att, precis som förra gången, dela upp mitt inlägg i tre delar som publiceras tre dagar i rad, där jag i inlägg tre skickar vidare ämnet!

(För att inte detta inlägg skall bli alltför brett har jag bestämt mig för att inte diskutera hur IPA växte fram ur pale ale och hur sistnämnda ölstil uppstod i en tid då folk i princip enbart drack svarta eller mycket mörka öl. Istället uppmuntras den intresserade läsaren att själv läsa mer om detta. Jag rekommenderar att man börja med att läsa valda delar dels i Ray Daniels bok ”Designing Great Beers” och dels i Garrett Olivers bok ”The Brewmaster’s Table”.)

India pale ale - brittisk historia och amerikansk nutidshistoria
Det finns många bra historier i ölets värld, vissa av dem är sanna medan andra är skrönor. En av de bästa är nog den om hur IPA skapades under den indiska kolonialtiden för att överleva den långa resan – notera att Suezkanalen inte fanns vid denna tidpunkt – ner till Indien. De brittiska soldaterna i Indien var givetvis törstiga, det finns källor som menar på att vattnet var så förorenat på vissa platser att soldaterna inte kunde dricka det av hälsoskäl, och med anledning härav var man tvungen att försöka skeppa ner vätska från de brittiska öarna till Indien. Eftersom öl har en längre hållbarhet än vatten blev detta det naturliga valet. (Det fanns även en (mindre) marknad för öl i Indien under denna tid varför det var önskvärt att transportera ner öl för försäljning.) Att brygga öl i Indien var ingen möjlighet då värmen och brist på tillgång till kylutrusning omöjliggjorde bryggande på plats. De brittiska bryggerierna fick därför sätta igång och brygga öl som skulle kunna överleva en båtresa, förpackat i ekfat, ner till Indien. Till en början misslyckades man gång på gång. Vildjäst och bakterier infekterade ölet och gjorde det surt och odrickbart. Till sist var det en smart bryggare som kom på att ett mer välutjäst öl, med mindre restsocker och högre alkoholhalt, som man bryggde med mycket stora mängder humle hade tre delar som verkade mot infektion.

Mycket öllitteratur hävdar att denne smarte bryggare, som alltså skall ha uppfunnit IPA:n, var Bow Brewerys bryggmästare George Hodgson. På senare tid har en del kritiska ögon granskat huruvida det faktiskt var Hodgson som uppfann IPA:n och om IPA:n faktiskt uppfanns specifikt för att överleva resan till Indien. Mycket pekar på att så inte var fallet. De öl som man bryggde under denna tid var i regel mörka och i vissa fall även hyggligt alkoholstarka vilket bör innebära att dessa öl också hade överlevt en cirka fyra månaders lång resa till Indien. Det finns en del skeppsloggböcker kvar från denna tid som dokumenterar hur besättningen dricker välsmakande porter som fatlagrats i hela 12 månader ombord på skeppet. Personligen tror jag att det ligger mycket i de teorier som menar att Hodgsons bryggeri helt enkelt låg närmre hamnen än många andra bryggerier och att det därför blev naturligt att köpa öl från Bow Brewery. Att de ljusa ölen vunnit allt mer mark och folk i allmänhet var trötta på de mörkare ölsorter, som varit tillgängliga under en lång tid, bidrog nog mycket till att man valde att skeppa iväg ljust öl istället för mörkt. Historien om india pale ale är dock charmig och trots att den bör tas med en nypa salt är det en bra historia som har sin plats i ölhistorien.

Den traditionella brittiska IPA:n har på senare tid tappat mycket mark medan den yngre amerikanska motsvarigheten, som använder sig av mängder av inhemsk ”nya världen”-humle, växer sig starkare för varje dag som går. En man vid namn Bert Grant brukar tillskrivas IPA:ns sentida, och alltså stadigt växande, popularitet i USA. Grant bryggde sin första kommersiella IPA (Bert Grant’s India Pale Ale) på sitt bryggeri Yakima Brewing & Malting Co. i Yakima (som ligger i hjärtat av en av de amerikanska humleregionerna), Washington, 1983. (Liberty Ale från Anchor Brewing Company i San Francisco är ett annat tidigt exempel, som bryggdes år 1975 för första gången, på en välhumlad ale – ölet har dock aldrig karakteriserats som en IPA.) “I believe that my IPA is one of the first ‘properly hopped’ [with an unheard-of 50 IBUs] beers“ skriver Grant i sin självbiografi “The Ale Master” från 1998. Grant satsade tydligt och hårdnackat på att brygga ett öl där mängden malt enbart skulle utgöra ett fundament för humlen, som tilläts spela huvudroll. Bert Grant var troligen en av de första riktiga humlegalningarna, vilket Michael Jackson (ölgurun, inte den andre) kommenterar i sin hyllningsartikel till Bert Grant efter den sistnämndes död i augusti 2001; ”He [Bert Grant] was reputed to carry a vial of hop oil, and to add it to glasses of Bud, Miller or Coors when they were the only brews available. He was said to have done this at meetings of Master Brewers in Milwaukee and St Louis, dismaying his peers”. (För den intresserade kan det även som ett sidospår nämnas att mycket pekar på att det var Bert Grant som också blåste nytt liv i ölstilen Imperial Stout för länge sedan. Med andra ord är det en man som vi har mycket att tacka för!)

Läs även del 2 och del 3.

Öl för vinnördar?

2010-09-15T18:29:00.002+02:00

I förra veckan avslöjades intressant information om 2010 årsVertical Epic Ale från Stone Brewing Company. 10.10.10. kommer att vara en ljus belgisk ale, på runt 9%, bryggd med kamomill och tre druvsorter (Muskat, Gewurztraminer och Sauvignon Blanc) från South Coast Winery. Den nyblivne sommelierstudenten tackar och ber till gudarna att Systembolaget tar in ett gäng flaskor!

Ölbloggarstafetten 2 - vi kör!

2010-09-09T08:05:00.005+02:00

Nu får nog rimlig tid för anmälningar till nästa omgång av ölbloggarstafetten anses ha löpt ut. Det kom in en sista anmälan efter mitt förra inlägg, varför det nu sammanlagt är sju bloggare anmälda. (Uppdatering 2010-09-10: Ytterligare två personer har anmält sig och lagts till!)

- Portersteken
- Fat & Flaska
- Allt om Öl
- Humlörerna
- Karlströms Malt
- Pärlor för svin - Fabrikör Ekstedts betraktelser
- Malt Humle Jäst & Vatten
- Mankers Beer Blog
- Något att dricka

Vi kör igång en ny omgång med dessa deltagare. Fredrik på Pärlor för svin har anmält att han har en idé på ett inledningsinlägg, men eftersom att det var Humlörerna som avslutade den senaste omgången (och således var näst i tur att skicka vidare stafettpinnen) tänkte jag låta er bestämma om ni vill skicka iväg ett ämne eller om vi skall låta Fredrik ta första omgången - skriv en kommentar!
Annars kör vi samma upplägg som förra omgången; man har en vecka på sig att researcha och skriva sitt inlägg för att därefter skicka vidare ämnet.

Victory Brewing på Wine Library TV

2010-09-01T10:54:00.005+02:00

Bryggmästare Bill Covaleski, Victory Brewing, invervjuades av Gary Vaynerchuk i gårdagens avsnitt av Wine Library TV. Ta en titt här!

(Anmälan till ölbloggarstafetten ligger fortfarande ute - se mitt förra inlägg. Fem personer har anmält sig än så länge, vilket jag anser är för få för att köra en ny omgång.)

Utvärdering av ölbloggarstafetten samt fortsättning?

2010-08-28T18:16:00.005+02:00

Den 12 juni 2010 påbörjades ölbloggarstafetten och nu i måndags, den 23 augusti 2010, kom vi slutligen i mål! Under drygt två månaders tid har tolv inlägg publicerats. Tolv inlägg som har behandlat vitt skilda områden inom ölets värld. Fram-, bakåt- och filosofiska nutidsfunderingar, hembryggd öl samt öl och mat i kombination är enbart några av de områden som har berörts. Personligen tycker jag att samtliga inlägg har hållit mycket hög kvalitet och det har märkts att folk lagt tid på såväl research som skrivande. Bra jobbat!

Våra sista stafettlöpare, Humlörerna, avslutade sitt spännande glas-inlägg med en fråga om folk är intresserade av att deltaga i en ny stafettomgång och tanken med inlägget som ni nu sitter och läser är att fråga detsamma. Finns det något intresse för en del två och vilka är i så fall intresserade av att deltaga? Lämna en kommentar om du vill vara med på nästa löprunda!

Angående DMS

2010-08-25T20:53:00.065+02:00

Det har blivit dags för ännu en omgång ölkemi. Idag skall vi titta lite närmare på DMS - ämnet som kan få din öl att dofta och smaka kokta grönsaker. Så håll nu hårt i hattar och majsburkar och låt oss sätta igång! (Som vanligt blir det engelska beteckningar på de ämnen som jag inte funnit en korrekt svensk översättning till. Jag vill även be om ursäkt å Bloggers vägnar för att deras skumma system inte låter mig göra en normal layout.)

Dimetylsulfid (ofta förkortat DMS) är en lättflyktig organisk svavelförening. Precis som de flesta andra svavelföreningar har DMS en mycket distinkt doft- och smakprofil med mycket låga tröskelvärden (runt 0.03 mg/L). DMS beskrivs ofta som kokt kål, burkmajs, kokta betor och i vissa, mer extrema fall, även som vatten vari man har kokt skaldjur och i värsta fall även kattkiss. Det låter väl lovande!

Dimetylsulfid

Den vanligaste källan till DMS är malten. Det finns dock varken DMS, eller något av ämnets ”föregångare” (läs vidare så kommer du att förstå), naturligt i korn (eller något annat sädesslag) utan det är först genom olika steg i mältnings- och bryggprocessen som dessa ämnen frigörs, påverkar och påverkas. Under groddningsfasen av sädesslagen bildas det, i grönmalten, något som brukar förkortas DMS-P (förkortning för DMS-precursor, vilket på svenska ungefär kan översättas till DMS-föregångare). Den mest omskrivna DMS-P:n är utan tvekan aminosyran S-Metyl Methionine (SMM). Viss litteratur omnämner även Dimethyl sulfoxide (DMSO) som en viktig DMS-P. Jag har i denna text, av avgränsningsskäl, valt att inte skriva om DMSO utan enbart inrikta mig på SMM. DMS-P är följaktligen en föregångare till DMS och det är först när malten, på olika sätt under bryggprocessen, utsätts för värme som DMS-P börjar sönderfalla i/konverteras till DMS och andra biprodukter. Var det krångligt?! Fortsätt att läsa så skall du få se på krångligt!

För att vara mer specifik är det under groddningsfasens proteinnedbrytning som SMM bildas och hur stor mängd SMM som bildas beror i hög utsträckning på maltens proteininnehåll - lågt proteininnehåll ger lägre nivåer SMM medan högt proteininnehåll tenderar att leda till högre halter SMM. Använder man proteinrikt sexradigt korn riskerar man alltså att få en högre halt SMM än vid användande av tvåradigt korn. Förutsatt att malten kölnas vid en tillräckligt hög temperatur innebär användandet av sexradigt korn dock ingen större risk att få högre nivåer DMS i det färdiga ölet då den DMS som bildas ur SMM under kölningen antingen ångar bort (under själva kölningen) eller förstörs under den resterande bryggprocessen. Med andra ord leder en hög kölningstemperatur till att en större mängd SMM sammanfaller i DMS och biprodukter redan under kölningen (då dessa ämnen inte påverkar det färdiga ölet). Det finns dock en risk att man får höga halter DMS när man använder sexradig pilsnermalt (som aldrig kölnats vid en tillräckligt hög temperatur).

Konsekvensen av föregående stycke blir att den malt som har kölnats vid en högre temperatur har ”släppt” en större mängd SMM och DMS (än den som kölnats vid en längre temperatur) redan under kölningen och att den därför har en mindre möjligt mängd SMM kvar som den ”släppa” vid vörtkok och vörtkylning - då sönderfallet i DMS faktiskt kan påverka det färdiga ölet. Ljus lagermalt innehåller ofta betydligt mycket högre nivåer SMM än hårdare rostad specialmalt – där alltså (för att upprepa det hela en sista gång) en del SMM försvunnit genom att övergå i DMS och biprodukter redan under kölningen. Pilsnermalt kan innehålla så mycket som åtta gånger mer SMM än pale ale-malt!

S-Methylmethionine

Det är alltså först under vörtkok och vörtkylning som SMM-sönderfallet i DMS kan leda till en reell påverkan av det färdiga ölet. Vid ett långt, öppet, och riktigt kokande kok avdunstar en stor mängd av den DMS som bildats, vilket är en av anledningarna till att öl vanligen kokas i runt 90 minuter. SMM fortsätter att sammanfalla i DMS även efter att koket har avslutats och eftersom DMS-avdunstningen då inte är lika aktiv som under själva koket riskerar man att få en hög halt DMS kvar i vörten om man inte snabbt lyckas kyla denna. Det är värt att notera att i princip all DMS som bildas under vörtkylningen kommer att lösas ut i vörten av den enkla anledningen att man nästa alltid använder sig av sluta kylsystem.

Den mängd SMM och DMS som finns kvar i vörten efter kokning och kylning påverkas även under jäsningen. Vid varmare jästemperaturer (tänk ale) kan höga SMM- och DMS-nivåerna reduceras med mer än 50% - mycket tack vare kolsyreutvecklingen, som helt enkelt bubblar bort dem – medan motsvarande reduktion vid kallare jäsning (tänk lager) kan ligga kring 25%. Vissa större bryggerier sprayar kvävgas genom den varma vörten för att rensa bort all existerande SMM och DMS. Dessvärre innebär denna metod även att merparten av de mer önskvärda maltbiprodukterna tvättas bort.

Det skall påpekas att DMS långt ifrån alltid är en felsmak i öl! Framförallt när det kommer till lageröl kan DMS vara en viktig del av karaktären och då menar jag inte enbart i burkmajssmakande internationell lager! En viss mängd DMS i ett lageröl kan – utan att ge obehagliga grönsakstoner – ge ett större djup åt ölet, framhäva malttoner och bidra med en lätt svavelaktig lagerkaraktär som i mindre doser kan vara önskvärd i bland annat tysk pilsner. Ser man till ölstilsregler för hemmabryggare är även grönsakstonerna tillåtna/önskvärda i vissa ölstilar. SHBF:s öltypsdefinitioner från 2009 tillåter exempelvis DMS (antingen i arom, smak eller i båda) i ölstilarna; modern ljus lager (1A), internationell lager (1B), tysk pilsner (1D), amerikansk lager (1G), modern mörk lager (2A), amerikansk dark lager (2G), kölsch (3F) och imperial porter (8D).

Slutligen skall det påpekas att den mängd DMS som kan skapas under mältnings- och bryggprocessen inte är något i jämförelse med de skrämmande nivåerna som kan bildas vid infektion av vissa vildjästtstammar eller svavelbildande bakterier! Dessutom kan nämnas att det finns en risk att ämnen som tydligt påminner om DMS bildas när ölet genomgår Maillardreaktioner vid högtempererad kölning och vörtkokning. Ett exempel är majsiga 2-formyl-pyrrole, som alltså bildas på grund av samma höga temperaturer som reducerar DMS-nivåerna.

De fria bergens bryggeri

2010-08-15T20:32:00.020+02:00

Tag en minut och skriv ner de schweiziska öl och bryggerier du känner till. Att dubbelbocken Samichlaus tidigare bryggdes av det numera nerlagda schweiziska bryggeriet Hürlimann känner säkerligen några av er till, men därefter blir det lite svårare. Schweizisk bryggerikultur har inte direkt blomstrat de senaste åren, men det finns faktiskt ett bryggeri som har försökt leda den schweiziska ölrenässansen ända sedan 1997.

Att Schweiz länge varit schizofrent i sin bryggerikultur kan med stor sannolikhet härledas till landets geografiska läge mellan tyska Bayern, Österrike, Frankrike och Italien. Samtidigt som det tysktalande östra Schweiz påverkats av den tyska lagertraditionen har det fransktalande västra Schweiz i motsvarande mån påverkats av fransk och kanske framförallt belgisk öltradition. Med anledning av detta ser alltså bryggerikulturen annorlunda ut på landets öst- och västsida. Vidare kan det vara intressant att notera att det, den tyska påverkan till trots, inte är obligatoriskt att följa Reinheitsgebot i Schweiz. Landet har en lagstiftning som tillåter användning av upp till 10% socker och 20% stärkelse. Även ris och majs får användas.

Saignelégier, huvudort i distriktet Franches-Montagnes som i sin tur befinner sig i den nordvästra kantonen Jura i Schweiz, är hemorten för Schweiz kanske mest intressant bryggeri just nu; Brasserie des Franches-Montagnes (BFM). Bryggmästare är Jérôme Rebetez, en före detta oenolog som 1997, efter att ha vunnit en summa pengar i en televisionssänd gameshow, bestämde sig för att börja brygga öl istället för att syssla med vin. Rebetez förflutna inom vinindustrin har tydligt påverkat både hans uppfinningsrikedom och den finess som man hittar i bryggeriets öl. Rebetez är en flitig användare av både kryddning och fatlagring och senast i januari förra året fick bryggeriet internationell publicitet när New York Times dryckesskribent Eric Asimov hyllade bryggeriet i en artikel om fatlagrat öl .

I juni förra året kunde svenska konsumenter nöjda konstatera att Systembolaget äntligen tagit in fyra öl från bryggeriet. Först ut var La Meule, en tungt salviakryddad ljus belgisk ale där den massiva örtigheten snabbt tog kommandot. Kryddningen gör att ölet nog visar större potential kombinerat med mat än på egen hand, då ölet lätt kan uppfattas som örtigt i överkant. Ett öl som klarar sig desto bättre självständigt är svårdefinierade Cuvée 11ème. Stilmässigt hamnar detta komplexa öl någonstans mellan en porter och en bière de garde och med sina toner av choklad, omogna körsbär och jordgubbar, jordigt källarmögel och laktosyra är det kanske inget du bjuder svärföräldrarna på utan istället bör ölet avnjutas i stillsam kontemplation. Härutöver kom även bryggeriets flaggskepp, surölet Abbaye de Saint Bon-Chien, i två utgåvor. Dels som Abbaye de Saint Bon-Chien 2008 och dels som vin jaune-fatslagrade Abbaye de Saint Bon-Chien Grand Cru 2008. Standardvarianten bjöd upp till dans med både omogna och övermogna söta röda bär, rabarber och källarmögel som rundades av genom den trätorra ekfatslagringen och den finurliga syran. Helhetsintrycket påminner faktiskt inte så lite som ett frutkigt och tanninrikt rödvin och ölet kan säkert bli en perfekt dryckeskamrat till många typer av mat som kräver syra i ölet. Spännande nog ändrar BFM Abbaye de Saint Bon-Chien-receptet varje år varför olika årgångar skiljer sig kraftigt åt. Jag har haft förmånen att även få prova en 2005:a – en årgång då ölet låg på hela 15.5% - som med sin torra och eleganta framtoning och nästintill champinjonliknande inslag påminde mer om torr sherry än om fruktigt rödvin. I den vin jaune-lagrade kusinen kom det, inte helt oväntat, fram en del träiga vaniljtoner tillsammans med vinösa och syrligt cider- och vinägerliknande frukttoner av äpple, päron, druvor och körsbär.

Några andra (på pappret) spännande öl från BFM, där Rebetez uppfinningsrikedom lyser igenom, är; imperial stout-tolkningen Cuvée Alex le Rogue, som bryggs med sarawakpeppar, ryskt te och bourbonvanilj; den kryddinfusionerade belgiska alen La Torpille som bryggs med en tillsats av plommonjuice samt; Tarry Suchong som bryggts med den rökta tesorten lapsang souchong.

Det återstår att se om några fler öl från BFM kommer att hitta hela vägen fram till Systembolagets hyllor. I väntan på detta skålar vi i Saint Bon-Chien och hoppas på att BFM kommer att fortsätta att dra den schweiziska ölutvecklingen framåt!

(P.S. Detta inlägg skrevs tätt inpå Systembolagets släpp av BFM-öl, men av olika anledningar blev inlägget liggande. När jag idag läste igenom några opublicerade inlägg råkade jag snubbla över detta och efter att ha gjort några mindre justeringar kom jag fram till att inlägget lika väl kunde publiceras - bättre sent än aldrig som de brukar säga - då jag inte har tid att skriva något nytt för tillfället. Tidsbristen beror på att jag har fullt upp med att flytta till Grythyttan där jag skall börja studera till sommelier. Det kommer med stor sannolikhet alltså att bli lite skralt med uppdateringar här den kommande tiden. Jag har dock en del spännande grejer på gång så håll ögonen öppna! D.S.)

Krossa gubbväldet!

2010-07-25T21:43:00.020+02:00

För närmare tionde gången är jag inne på Newsmill för att läsa det korta debattinlägg som Mats Krantz skrivit i en artikelserie om det svenska ölundret. Krantz hävdar bestämt och nitiskt att det inte är frågan om något ölunder, att småskalig bryggeriverksamhet aldrig kommer att kunna bli en sund ekonomisk verksamhet då "bryggeriindustrin i allra högsta grad bygger på stordriftens fördelar" och att "de små enheterna saknar förmåga att leverera en jämn kvalite´varför resultatet ofta bli ett upp och ett upp i minne". Jag är fullt medveten om att de flesta småbryggare inte gör några större summor pengar och att det, som mindre bryggeri, i princip är omöjligt att hålla en helt jämn kvalitet men kanske, bara kanske, finns det fler faktorer som spelar in när man skall diskutera "ölunder" herr Krantz! Kanske finns det bryggare som har en yrkesstolthet, ett brinnande intresse, en produktkunskap och en därtill tillhörande vilja att sprida god ölkultur.

Ölscenen i Sverige, och i resten av världen, har exploderat de senaste decennierna och vi befinner oss fortfarande i ölrevolutionens startgrop. Det finns ingen anledning att tro att framtiden inte kommer att vara ljus, vare sig för större eller mindre bryggerier. Låt oss ta ett exempel från USA (där ölrevolutionen pågått en något längre tid än i Sverige); bryggeriet Boston Beer Company, mer kända som Samuel Adams, startade upp sin verksamhet som ett mikrobryggeri 1984. Idag är bryggeriet det största amerikanskägda bryggeriet med över 350 anställda och en årlig produktion på närmre 160 miljoner liter öl - en mängd som inte utgör mer än någonstans mellan 0.5 - 3% av den amerikanska ölmarknaden. Där kan vi snacka utveckling och möjlighet till fortsatt tillväxt! Det är nämligen så, herr Krantz, att ölvärlden växer, inte minst vad gäller mikroproducerade/hantverksmässig öl.

Föga förvånande använder sig Krantz av ölgubbsväldets enade argument; småbryggerierna borde låta en öl vara en öl! Hur skall gubbar annars veta vad de har i glasen? "Öl är en vara som man skall kunna dricka rejält av, och då får det inte ta emot. Inom branschen talar man om "drinkabillity" och det är en utmärkande egenskap för öl. Vin kan man sitta och sippa på, men riktigt öl skall njutas i rejäla klunkar, och då skall det smaka angenämt." Är det någon mer än jag som får obehagliga flashbacks av när Bengt Frithiofsson och Steffo Törnqvist i Nyhetsmorgon provade det 27%-iga ölet Samuel Adams Utopias? Varje normalbegåvad person borde rätt snabbt inse att Utopias är ett öl som skall avnjutas per centiliter i en liten kupa. Frithiofsson och Törnqvist tänkte inte riktigt så långt. Istället tömde de flaskan i ett pintglas(!), tog varsin munful(!), grimarserade illa och konstaterade att Utopias inte alls smakade pilsner (no shit Sherlock!) samt att ölet med anledning härav var en snobbprodukt som gladligen kunde lämnas åt galna ölnördar. Den seriösa ölpubliken visste inte om man skulle skratta eller gråta.

Dessvärre står gubbväldet fortfarande kvar (och så lär det förbli) med båda benen i en tid då "en öl var en öl". Jag har kommit att förstå att detta skall ha varit en bättre tid på många sätt. En tid då "ölutveckling" var ett ändrat produktnamn och ett byte av färg på etiketten. En tid då man slapp alla val, som man numera utsätts för, när man köpte en öl. En tid då man var "ölkunnig" om man hade testat Systembolagets hela ölsortiment (läs: fyra ljusa makrolageröl). Det var tider det!

Personligen tror jag att gubbväldets utbredda hat mot ölvärldens utveckling beror både på lathet och en förkrossande insikt om att de inte längre är bäst på öl. Gubbarnas okunskap - ofta tenderar de att ha skrämmande dålig koll på såväl modern bryggteknik som nutidshistoria - leder till att de helt enkelt inte förstår vad öl numera är och vad det kan vara. Väldigt få är intresserade av att lära sig eller att prova något nytt utan istället väljer gubbarna att i enad bitter stämma konstatera att "det var bättre förr" samtidigt som de girigt suger i sig ännu en av den där gamla "pilsnern" som de har druckit de senaste 30 åren. Risken med att prova något nytt är trots allt att man kanske kommer att tycka om det man provar. Gubbarnas envisa stolthet håller dem dock borta från allt som är nytt och därmed ser de inte heller någon nytta med att förnya sin kunskap. Intressant nog är detta samma gubbar som gång på gång försöker lära upp den yngre generationen av (på gränsen till maniskt) intresserade öldrickare. Jag vet inte hur många gånger som jag själv har utsatts för gamla ölrävar som försöker briljera med uppenbart föråldrade och felaktiga kunskaper. Tack, men nej tack!

Nej du Mats Krantz, du och ditt pack av ölgubbar får gärna leva kvar i er grå ölhistoria. Själv trivs jag utmärkt här i nuet!

Observera 1. Alla ölgubbar skall inte dras över samma kam. Det finns många som besitter stora kunskaper och som inte är rädda för att testa nytt och våga förnya sig. Ni bör inte känna er träffade av denna text!
Observera 2. Läs även vad Allt om öl har skrivit om Mats Krantz inlägg.

BrewDog The End of History

2010-07-22T10:48:00.010+02:00

Den senaste tidens kamp om att brygga världens alkoholstarkaste öl har till största del handlat om två bryggerier; tyska Kleinbrauerei Schorschbräu och skotska BrewDog. De senaste månaderna har tyskarna innehaft ledningen med sin 43%-iga öl Schorschbräu Schorschbock 43%. Idag replikerade dock BrewDog (vem hade trott något annat...) med ett nytt öl, som enligt uppgift skall bli bryggeriets sista monster-ABV-öl. The End of History är en 55%-ig ljus belgisk ale som kryddats med nässlor och enbär. 12 flaskor har producerats och ölets paketering är minst sagt lika häpnadsväckande som ölets alkoholhalt. Flaskorna har blivit intryckta i uppstoppade hermeliner och ekorrar som, enligt bryggeriet, blivit överkörda längs de brittiska vägarna. Det finns elva flaskor till försäljning på bryggeriets hemsida - sju hermeliner och fyra ekorrar. Priset? 500 pund för en ekorre och 700 pund för en hermelin. Läs mer här!

Bild från www.brewdog.com

Ölbloggarstafetten 7 - En introduktion till spontanjäst öl, del 3

2010-07-19T18:17:00.061+02:00

Del 1 och 2 hittar ni här och där!

Låt oss nu äntligen prata lite mer om jäsning med hjälp av bakterier och vildjäst - det är sannerligen inte en dag för sent! Vi har redan hunnit gå igenom en rad områden där lambic skiljer sig från de flesta övriga ölstilar, men det torde vara inom områdena jäsning och mikrober som de största och mest tydliga skillnaderna återfinns. Jag har i detta avsnitt valt att inte gå alltför djupt in på de enskilda verksamma mikroberna utan istället har jag valt ett övergripande fokus för att åskådliggöra hur jäsningsprocessen i stort ser ut när det kommer till lambic. Vad gäller Pediococcus och Brettanomyces har jag länkat till de tidigare inlägg som jag skrivit om dem båda.

Till skillnad från de flesta andra ölstilar, där malten och humlen allt som oftast tillåts spela huvudrollen, kommer den mest framträdande doft- och smakprofilen i lambic från jäsningen. Jag har tidigare nämnt att man har hittat någonstans mellan 100 och drygt 200 verksamma mikroorganismer i lambic. Man har även funnit att dessa organismer arbetar efter ett bestämt schema under jäsningen och att det tar mikroberna över tre år att gå igenom hela processen. Mikroorganismen 2 blir aktiv vid ett specifikt tillfällen då mikroorganismen 1 påverkat vörten i så pass hög grad att förhållandena förändrats till att passa mikroorganism 2. Förändringen kan exempelvis handla om att vörtens pH-värde når en viss nivå eller att allt syre i vörten har förbrukats. Vi har alltså att göra med ett komplext förlopp där varje nytt steg hänger samma med det föregående. Observera att stegen sällan är helt "fristående" utan att de ofta överlappar varandra i viss utsträckning.

Det brukar ta upp till en vecka, efter det att vörten kylts, till att jäsningsprocessens första steg sätter igång, där Enterobakter och jästsorten Kloeckera apiculata är aktiva. De båda börjar äta av de enklare sockerarterna med olika restprodukter som resultat. Jag har inte skivit något tidigare inlägg om vare sig Enterobakter eller Kloeckera och därmed tänkte jag kort redogöra för de båda. Enterobakter kan vara rätt otrevliga rackare som faktiskt kan utgöra en hälsorisk för människor. Ett exempel är Escherichia coli (E. coli) som lever i de nedre delarna av tarmarna hos varmblodiga djur och som kan orsaka infektioner både inom och utom tarmsystemet. Det finns de som hävdar att just E. Coli faktiskt är verksam i den inledande fasen av lambicjäsning men att bakterien inte överlever många dagar i vörten. Som en liten avstickare kan det i detta sammanhang nämnas att en av anledningarna till att man bryggt öl under så väldigt lång tid är tack vare att ölet är ofarligt/säkert. Patogena bakterier, som kan vara farliga i exempelvis fermenterad mat, överlever helt enkelt inte i öl på grund av lågt pH-värde och hög alkoholhalt. Enterobakter sönderdelar glukos till ättiks- och mjölksyra och producerar mindre mängder av estern etylacetat och andra biprodukter som DMS.

Enterobakter tål inte höga nivåer av vare sig syra eller alkohol och den slutar att fortplanta sig när pH-värdet har sjunkit till cirka 4.3 och när Saccharomyces har kickat in och börjat producera stora mängder alkohol. Efter cirka två månader är samtliga Enterobakter döda. Det skall poängteras att det flitigt har diskuteras hur mycket positivt Enterobakter de facto tillför under jäsning. Många bryggare försöker trots allt undvika både den höga halt syra och de smak- och doftämnen som bakterierna skapar. Det finns därav flera lambicbryggare som idag försöker motverka tillväxten av Enterobakter, bland annat genom att tillsätta mjölksyra till vörten. Genom att på så sätt sänka pH-värdet drastiskt tar man kol på Enterobakterna innan någon större tillväxt har hunnit ta fart. Arbetet med att undvika tillväxt av Enterobakter har inte blivit mindre viktig sedan EU har börjat ifrågasätta närvaron av det "möjligen hälsovådliga" bakteriesläktet under jäsningen av lambic.

Även Kloeckera apiculata sönderdelar glukos. Samtidigt hjälper den även till med att bryta ner de proteiner som finns kvar i vörten. Dessutom producerar Kloeckera en stor mängd estrar i detta tidiga skede. En mycket liten andel av dessa estrar överlever dock någon längre tid.

I steg två är det Saccharomyces som kickar in, med en kraftig alkoholproduktion som resultat. Saccharomyces arbetar gärna vid lite varmare temperaturen och hur lång tid detta steg tar beror i stor utsträckning på klimatet. Trots att lambic spontanjäses är det denna rena öljäst som förbrukar den största mängden, cirka 60%, av lambicvörtens socker. Saccharomyces bryter bland annat ner maltos och glukos och producerar diverse olika syror och estrar.

I nästa steg ökar den bakteriella aktiviteten återigen när Pediococcus, och till en mindre del även Lactobacillus, påbörjar sin produktion av mjölksyra. Ölets pH-värde sjunker drastiskt i detta skede (som ofta varar i mellan tre och sex månader). Även i detta steg har temperaturen en stor inverkan på hur snabbt bakterierna arbetar och man brukar säga att cirka 80% av de kvarvarande sockret sönderdelas under detta steg. Det är även under slutet av detta steg som Pediococcus utvecklar ett trådigt slime som sedermera Brettanomyces smaskar i sig under jäsningens sista steg. Både Pediococcus och Lactobacillus producerae även mindre mängder av en rad olika restprodukter, bland annat diacetyl.

Brettanomyces står alltså för det sista jäsningssteget, där i princip allt kvarvarande socker bryts ner, som kan vara i upp till tre år. Det skall noteras att Brettanomyces har varit med under de flesta av de tidigare stegen men det är inte förrän i detta sista steg som jästen har sin storhetstid och påverkar ölet i störst utsträckning. Brettanomyces producerar, likt Saccharomyces, alkohol under jäsningen. Dessutom producerar den en rad olika estrar och fenoler samt påverkar ölets syrabalans till viss del - mängden mjölksyra minskar något samtidigt som mängden ättiksyra ökar en aning.

Här någonstans har vi slutligen nått fram till en färdigjäst lambic. Vilken resa det har varit! Det finns flera områden som inte har blivit behandlade i denna text - exempelvis har jag inte skrivit särskilt mycket om gamla träfat; eller om hur lambic blandas; eller om vad som händer när man tillsätter frukt/bär i lambic. Trots detta väljer jag att avstå från ytterligare fördjupning och istället avslutar jag mitt inlägg här och nu genom att kort och gott konstatera att lambic nog ändå är världens mest unika och intressanta ölstil.

Slutligen skall jag även skicka ölbloggarstafettpinnen vidare. Som de flesta nog redan vet har vi ölbloggare en ölboksförfattare bland oss. Nu har jag tyvärr inte haft tillfälle att läsa någon av hans böcker - det skall det förhoppningsvis bli ändring på - men mitt önskemål har ändå med ölboksförfattarskapet att göra. Jag skulle helt enkelt väldigt gärna viljat läsa ett inlägg som handlar om att skriva en ölbok. Funkar det att skriva om Peter?

Ölbloggarstafetten 7 - En introduktion till spontanjäst öl, del 2

2010-07-18T14:15:00.034+02:00

Del 1 hittar ni här!

Skall vi titta lite närmre på bryggtekniska data kring lambic kan vi konstatera att det definieras som ett sant spontanjäst öl som till viss del, ofta runt 30 - 40%, bryggs med omältat vete och som lagras och jäser på träfat. Det finns regelverk för vad som utgör en traditionell lambic såväl inom belgisk som europeisk lagstiftning. Lambicbryggeri- och lambicblanderisammanslutningen HORAL (nl. HOge Raad voor Ambachtelijke Lambikbieren; eng. High council for artisanal lambik style beers) har skapats i syfte att skydda och värna om traditionella lambicbaserade ölstilar med utgångspunkt i dessa regelverk. Ölet har ett OG på runt 1.050 och ett FG på runt 1.000 medan alkoholhalten ligger runt 5%. Maltkompositionen består som sagt av 30 - 40% omältat vete medan resten brukar utgöras av pilsnermalt.

Ölet kryddas med oxiderad, torkad och långlagrad (ofta uppåt tre år gammal) lågalfahumle som oftast kommer från Belgien, Tyskland eller Tjeckien. Oxideringen/lagringen av humlen gör att i princip alla eteriska oljor och de flesta bitterämnen bryts ner och kvar blir humlens antibakteriella egenskaper. Detta gör att det är svårt att uppskatta beska i lambic. Enligt de amerikanska ölstilsguiderna BJCP 2008 (se kategori 17D) och BA 2010 (se sid 17) har lambic vanligtvis dock ett IBU någonstans mellan 0 och 23. Angående humlen kan det slutligen även nämnas att de oxiderade alfasyrorna ofta bidrar med en doftämnen som tydligt påminner om svettig ost i lambic. Alla nämnda specifikationer stämmer hyggligt bra även för gueuze, med reservation för att alkoholhalten i denna stil kan stiga uppåt 8%. En mycket stor mängd mikroorganismer och jästsorter är aktiva i jäsningen av lambic, troligtvis någonstans mellan 100 och drygt 200 stycken - de tre mest prominenta är dock nästan alltid olika varianter av Brettanomyces, Pediococcus och Saccharomyces. Låt oss avvakta något med att tala om mikroorganismerna - det blir mer av den varan senare kan jag lova!

Vörtkoket vad gäller lambic är också speciellt, främst på grund av att vörten får koka betydligt mycket längre tid än vad den gör när man producerar de flesta andra ölstilar. Ett vanligt vörtkok ligger ofta någonstans mellan 60 till 90 minuter, lambic däremot kokas ofta någonstans mellan fyra och sex timmar. Det finns flera anledningar till detta. Bland annat för att man skall få ut en så stor mängd antibakteriella ämnen (bland annat humulone och konserverande polyfenoler) ur den oxiderade humlen som är möjligt. Dessutom gör det mycket långa koket att en större mängd av de proteiner som finns i det omältade vetet koaguleras och fälls ut. Slutligen kan nämnas att den främsta anledningen till att man kokar vörten under mycket lång tid är att man har en stor andel vätska i förhållande till malt/säd under såväl mäskning som lakning - vilket helt enkelt gör det nödvändigt att koka vörten under en mycket lång tid för att nå rätt OG. Jag har valt att inte gå inte för djupt på mäskning av lambic, men det bör nämnas att även denna är speciell. Traditionellt sett använder man sig av något som kallas turbid mashing, som innebär att en större andel stärkelse och dextriner bevaras i vörten. Läs gärna denna tråd för mer information om turbid mashing!

Efter att vörten kokats kyler man den över natten i grunda öppna jäskar (ofta placerade på bryggeriets vindsvåning) som kallas nl. koelschip; eng. coolships. Det är också här ölet för första gången utsätts för vildjäst- och bakterieangrepp när man nattetid öppnar upp spjällfönster och på så sätt tillåter naturens mikroorganismer att strömma in och ta sig ner i den svala vörten. Det skall dock påpekas att alla mikroorganismer inte kommer direkt från luften. Lambicbryggerier är ofta uppbyggda av porösa träbalkar som under år av bryggning har blivit ”infekterade” av mikrober - vilket ofta anses vara en minst lika viktig källa till påverkan av mikrober som de vindburna mikroorganismerna som kommer utifrån. Med andra ord är hela bryggeriet som ett eget litet ”mikroekosystem” som lever sitt eget liv. Lambicbryggare är ofta livrädda för att inverka på detta slutna ekosystem och med anledning härav är många bryggerier nergångna och slitna - i rädslan att störa systemet vågar man helt enkelt inte byta gamla balkar och dylikt. Spindlar och spindelväv är en naturlig del av detta ekosystem och de små krypen, som ger ett naturligt skydd mot exempelvis flugor (som kan ta med sig oönskade partiklar in i bryggeriet), tillåts leva helt fritt.

Efter en natt i bryggeriets öppna jäskar tas vörten, som nu utsats för en första attack av vildjäst och bakterier, till något som på engelska brukar kallas för horny tank där själva jäsningen tillåts att sätta igång ytterligare innan man slutligen överför den nu än mer "infekterade" vörten till de träfat som ölet skall befinna sig under de kommande året/åren. Dessvärre finns det inte särskilt mycket information att finna om horny tank och jag lämnar därför området därhän.

Man använder sig alltid av mycket gamla träfat (oftast ek eller kastanj) som, likt balkarna i bryggeriet, blivit kraftigt ”infekterade” efter år av användning och det är i dessa fat som jäsningen fortgår i upp till cirka tre års tid. Efter en sådan lång jäsning har nästintill alla sockerarter brutits ner av vildjästen och bakterierna och kvar har man ett snustorrt öl med en syra som upplevs som mycket hög. Eftersom ekfat aldrig är helt täta förloras all kolsyra i ren lambic och ölet är därmed helt kolsyrefritt. I de sällsynta fall då ren lambic buteljeras använder man alltid långlagrad öl. I dessa fall är det möjligt att man efter lång tid på flaska får en långsam slutjäsning av de sista sockerarterna på flaska vilket kan ge ölet en mycket lätt naturlig kolsyrning. Ung lambic buteljeras aldrig, och det av en enkel anledning; vildjästen och bakterierna är helt enkelt så aggressiva i sitt uppätande av socker och i sitt utvecklande av kolsyra att flaskorna hade sprängts av det höga trycket. Traditionellt sätt bryggs och blandas lambic mellan höst och vår. Värmen under sommarmånaderna gör bakterier och vildjäst mer aggressiva vilket leder till att jäsning och utveckling av syra blir fullständigt okontrollerbara med ett odrickbart öl som resultat.

Läs även del 3.

Ölbloggarstafett 7 – En introduktion till spontanjäst öl, del 1

2010-07-17T14:37:00.027+02:00

Ölbloggarstafett 1 - Min favorithumle.
Ölbloggarstafett 2 - Den perfekta ölen.
Ölbloggarstafett 3 - Med över 20 år i ölets tjänst.
Ölbloggarstafett 4 - Om smakernas uppkomst.
Ölbloggarstafett 5 - Lördag 27 Juni 2015.
Ölbloggarstafett 6 - Femrätters med ölmeny.

Ölbloggarstafetten löper vidare! Fredrik tilldelade mig i slutet av förra veckan ett ganska öppet ämne och jag bestämde mig tidigt för att tolka ämnet som att han ville ha en relativt grundlig och bred genomgång av spontanjäst öl i allmänhet och vad som gör det så speciellt. Trots att jag tidigt gjorde kraftiga avgränsningar i ämnet, mer om detta nedan, har det varit omöjligt att avhålla sig från att skriva en lång text – det gäller ju att passa på när man väl får chansen! För att ni inte skall behöva läsa ett mastodontinlägg har jag valt att dela upp texten i tre delar som kommer att publicera under de kommande tre dagarna. I det sista inlägget kommer jag också att skicka vidare ölbloggarstafettpinnen. Håll till godo!

När man för första gången provar ett spontanjäst öl (framförallt tradionell lambic, som kommer att vara i fokus i detta inlägg) är det lätt att både bli förvånad och avskräckt. Under de närmre 50 ölprovningar som jag har varit med och lett under det senaste halvåret har den vanligaste reaktionen på lambic varit utrop i stil med "är det här verkligen öl?". Det är ingen konstig reaktion, lambic skiljer sig fundamentalt från samtliga andra ölstilar. Det är surt och har en doft- och smakprofil som ofta beskrivs med ord som hästfilt, kobajs, stinkande ost, svettiga strumpor, nypressad citronjuice, omogna frukter och bär och äppelcidervinäger. Inte direkt din genomsnittliga "stor stark" med andra ord. Fast visst är det öl vi talar om! Många blir även förvånade när de får reda på att lambicölet mer eller mindre är den historiska grunden till allt öl – det finns flera källor som menar att lambic är den ölstil som påminner mest om den typ av öl, sikaru, som bryggdes för cirka sju- till tiotusen år sedan – och att nästan allt öl hade lambicliknande egenskaper och karaktärsdrag ända fram till slutet av 1800-talet.

Spontanjäst öl är ett lika intressant som brett (i dubbel bemärkelse) område att skriva om. För att inte detta skall bli en alltför tunggrodd och splittrad text har jag därför valt att göra vissa avgränsningar. För det första lämnar jag, i största möjliga mån, de områden som jag redan skrivit om därhän – jag kommer dock att länka till mina tidigare inlägg i vissa fall. För det andra har jag valt en snäv tolkning av begreppet "spontanjäst" (läs: "lambicbaserade ölstilar") och med anledning härav kommer jag inte att skriva om brun- och rödöl från Flandern och inte heller om de historiska kopplingar som finns till sura öltyper i bland annat Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Jag kommer dock att skriva lite om sura öl som bryggs utanför Belgien och då främst amerikanska försök att brygga så kallades wild ales – även i detta sammanhang kommer jag dock i största möjliga mån att försöka tillämpa en snäv tolkning och enbart fokusera på de mest lambicliknande ölen.

Redan inledningsvis kan det vara värt att poängtera att Belgien som ölland i princip aldrig har följt rådande normer om bryggning utifrån ölstilsdefinitioner. På en lokal nivå har man bryggt liknande öl men bryggtraditioner sett till ett större geografiskt område har varierat kraftigt. Vad som historiskt sett har producerats av bryggare inom ett begränsat område verkar i stor utsträckning ha berott på den lokala smaken, lokala bryggarskrån och det ibland svårgreppbara begreppet terroir. Nutidens försök att pressa samman olika öl inom en viss bestämd stil, allt för att konsumenten lättare skall kunna navigera sig genom en ständigt växande öldjungel, leder givetvis till att ölstilsdefinierandet kan kännas krystat och svårgreppbart då två öl som till synes är fullständigt olika kan anses tillhöra samma ölstil.

Det var Emil Christian Hansen på Carlsbergs laboratorium som i slutet på 1800-talet, baserat på Louis Pasteurs förarbete om jäst, för första gången lyckades skilja en ren odlingsbar öljäst (Saccharomyces) från en vild jäststam (som gavs namnet Hasensula). Fram till dess tampades bryggerierna ständigt med vad som kallades för "ölsjukan" där vissa batcher av ölet blev bra medan andra (förmodligen de flesta) av någon outgrundlig anledning blev sura och uppvisade karaktärsdrag som inte var önskvärda. Genom att separera den vilda jästen från den rena öljästen och sedermera odla upp den sistnämnda, som fick namnet Saccharomyces Carlsbergensis, lyckades man råda bot på ölsjukan och de sura ölstilarna blev därigenom utrotningshotade... om man skall vara krass.

dag finns det enbart kvar nio lambicbryggerier; Brouwerij F. Boon, Brouwerij Girardin, Brouwerij Lindemans, Brouwerij Oud Beersel, Timmermans, Brouwerij De Troch, Mort Subite, Cantillon och Belle-Vue. De tre förstnämnda säljer lambic vidare till de enda kvarvarande tre lambicblanderierna; Hanssens Artisanaal, Geuzestekerij De Cam och 3 Fonteinen. För den mindre uppdaterade läsaren kan det nämnas att 3 Fonteinen, som tidigare var ett lambicbryggeri, har slutat att brygga på grund av en lika kostsam som förödande olycka tidigare i år och att man med anledning av detta numera valt att enbart blanda lambic. Det skall även nämnas att det finns starka indikationer på att vi snart kommer att se en ny lambicblandare på marknaden. Alla nämnda bryggerier och blanderier befinner sig inom ett mycket begränsat geografiskt område i Belgien. Samtliga, bortsett från Cantillon (som ligger i stadsdelen Anderlecht i västra Bryssel), ligger i området Pajottenland som är en del av provinsen Flamländska Brabant.

Antalet idag aktiva bryggare kan jämföras mot de historiska källor som menar att det i staden Lambeek vid ett tillfälle fanns närmre 45 bryggerier fördelade på cirka 600 invånare. Idag har invånarantalet vuxit till omkring 4000 men det finns enbart kvar ett aktivt lambicbryggeri, Brouwerij F. Boon, i staden. Det finns flera anledningar till varför antalet bryggerier i staden var så högt fram till runt 1800-talet, varför antalet minskat så drastiskt sedan dess och varför inga bryggerier heller har öppnats på andra platser i världen. Staden var en skattefri zon fram till runt 1800-talet, vilket givetvis gjorde bryggandet betydligt mycket billigare än vad det är idag, och många bryggare försörjde sig även på att destillera Genever. Det är notoriskt svårt och dyrt att starta upp ett lambicbryggeri då kostnader för uppstart och produktion är skyhöga. Tillverkningen kräver bland annat stora lagerlokaler, tillgång till träfat samt ett startkapital som kan täcka de första år då man i princip inte har någon säljbar produkt utan istället snällt får sitta och rulla tummarna medan ölet mognar i faten. Det tar alltid minst något år innan man kan släppa sin första lambic och runt fem år innan man kan släppa sin första gueuze - det vill säga om allt går enligt planerna. Som om inte detta vore nog är resultatet ofta mycket svårt att förutse - kanske särskilt utanför Belgien där man inte har någon tradition och erfarenhet av spontanjäsning. Dessutom lär det krävas många år av praktiserande för att lära sig konsten att blanda lambic.

Det råder delade meningar om huruvida lambic kan bryggas någon annanstans än i trakterna kring Bryssel och Pajottenland. Personligen ställer jag mig bakom åsikten att denna meningsskiljaktighet, i alla fall till viss del, bottnar i hur man definerar lambic. Svaret torde bli nej om man med lambic menar ett "sant spontanjäst" öl - det vill säga ett öl som jäst helt utan kontrollerad tillsats av jäst och bakterier. (Mikroberna får enbart komma från luften, från "bryggeriet i sig självt" och från ekfaten som ölet lagrats i - mer information om detta kommer att komma.) I defintionen läggs även att ölet skall produceras med traditionella metoder och ha en klassisk doft- och smakprofil och en kemisk sammansättning av bakterier och vildjäst som överrensstämmer med bakterie- och vildjästfloran i Bryssel/Pajottenland. Svaret torde bli ja om man med lambic menar ett öl som får sina karakteristiska drag av vildjäst och bakterier - oavsett om detta handlar om sann spontanjäsning eller kontrollerad tillsats av mikrober. Det finns givetvis både för- och nackdelar med båda resonemangen. Samtidigt som det är viktigt att lambickulturen bevaras och hålls så genuin och oförstörd som möjligt bör man vara medveten om att stilen är på gränsen till utdöd och att det kanske är viktigare att hålla kulturen vid liv än att låta den förgås med bevarad integritet. Själv tolkar jag ofta begreppet "lambic" på ett relativt snävt sätt och jag anser därmed att traditionella lambic nog bör skiljas från exempelvis den nya tidens amerikanska så kallade "wild ales". Notera dock att vi numera har sett exempel på bryggerier som utför "sann spontanjäsning" med hjälp av traditionella tekniker även utanför Belgien - exempelvis Allagash Brewing Company, Jolly Pumpkin Artisan Ales och Russian River Brewing Company. Dessa öl torde därmed falla under en lite bredare tolkning av den smalare definitionen av "lambic". Hm, blev ni lika snurriga som jag av den meningen?

Läs även del 2 och del 3.

Believe the hype!

2010-06-21T21:41:00.016+02:00

Året är 2010. De stora civilisationerna har fallit. Städer ligger öde och den sällsamma vinden bär med sig ett förtvivlad eko av tystnad när den letar sig fram längs tomma gator och borttappade minnen. Världens alla lyckliga och pulserande platser har i sin ensamhet förtvinat till sorgsna och skrämmande scenbilder utan innehåll. Tiden har mist sin betydelse i en verklighet som förlorat sin verklighet. Världen rämnar. Välkommen.

Till en början tedde sig smittan på ett oskyldig och oförklarlig vis. Den gavs ett kort och oförargligt namn som inte på långa vägar återspeglade dess mörka inre. Även när den satt sina vassa klor djupt in i folks allra innersta rum hade man svårt att förstå allvaret. Den hade en schizofren förmåga att bli din bästa ovän och den fick dig att darra av såväl skräck som förtjusning. En tvesidig pandemisk smitta (eller kärlek) som mot slutet inte enbart spred sig via mänsklig kontakt utan även via moderna kommunikationsmedel och sociala medier. Få lämnades oberörda. Ännu färre skulle få leva kvar i spillrorna av den värld som vi en gång trodde att vi kände.

Dramatisk inledning. Idag skall vi prata om hype. Ett ord vars innebörd tenderar att en schizofren förmåga att bli din bästa ovän och som ja, kan få dig att darra av såväl skräck som förtjusning... typ. Ett svårgreppbart begrepp som stundtals kan liknas vid pandemier och vid andra tillfällen snarare påminner om bitterljuva kärlekshistorier.

Oavsett om hype (om vi nu håller oss inom ölvärlden) är skapad av "professionella" dryckesskribenter eller internetbaserade "amatör"-dryckesrecensenter så genererar den ofta ett egenvärde som inte sällan alstrar ytterligare hype. Hypen gör ofta ölet än mer eftertraktad (som ofta får en dramatisk prisökning till följd) och upphausningen fortsätter och fortsätter. Som ölrecensent kan det vara extra svårt att recensera hypeade öl då det, som jag upplever det, ofta tenderar att bli en fråga om svart eller vitt - antingen upplever man att ölet lever upp till sin hype eller så gör man det inte. Antingen haussar man upp ölet ytterligare eller så upplever man att det faller pladask. Det verkar vara mer sällsynt att hypeade öl upplevs som "okej". Anledningen till detta torde, föga förvånande, vara att man inte jämför ölet med sig självt utan med dess hype. Detta är givetvis både fånigt och dumt. Givetvis bör alla öl värderas utifrån sig själva och inte med någon annas uppfattning/tyckande i baktanke. Samtidigt bör man inte underskatta hypens förmåga att förblinda.

Hype kan vara svår att greppa. Personligen försöker jag, ofta, att se hype som en (inte sällan lokal) färskvara. Det är inte ovanligt att en hype skapas när den första batchen/årgången av ett nytt öl släpps. På samma sätt är det inte ovanligt att nästkommande batcher/årgångar anses vara sämre än den ursprunliga. Huruvida ölen förändras/försämras mellan batcher/årgångar eller om snarare enbart är nyhetens behag som lägger sig lagom till att efterföljande batch/årgång når marknaden är svårt att svara på. Det beror på, är min gissning. Hypen har dock en förmåga att överleva på ett eller annat sätt och i de fall batcher/årgångar faktiskt varierar i kvalitet tror jag att vi recensenter ibland kan vara dåliga på att uppmärksamma variationer i batcher/årgångar, vilket kan leda till att man jämför årgången Y av ett öl med samma öls (upphausade) årgång X - vilket kan vara en anledning till att ölet inte lever upp till sin hype. På ett något motsvarande sätt kan det alldeles säkerligen - främst beroende på att hypeade öl ofta är mycket dyra och svåråtkomliga - vara svårt att värja sig för en hype och därför recensera ölet (oavsett batch/årgång) på ett förlåtande sätt. Att hype kan ha lokal anknytning har säkerligen en del av er redan sett exempel på - annars är denna diskussionstråd (som främst handlade om hur Floridabor, i förhållande till andra, recenserade öl från Floridabryggeriet Cigar City Brewing) på ratebeer ett ganska roligt exempel på lokal hype.

I lördags ställde jag mig inför två öl som omgärdas av hyggligt massiv hype. Med viss darr på hand och i strupe dracks både 3 Fonteinen Millennium Geuze - som delar andraplatsen på ratebeers lista över världens bästa lambics/gueuzes - samt Alexander Rodenbach - som ligger på tredjeplats på ratebeers lista över världens bästa sour ales.

Alexander Rodenbach, som är en körsbärskryddad flamländsk rödöl, ingick länge i Rodenbachs standardsortiment. Rodenbach började att brygga ölet 1986 för att fira 200-års jubileumet av bryggeriets upphovsman. Efter att bryggeriet köptes upp av Palm Breweries 1998 lades produktionen av Alexander ner och ölet har med årens gång blivit alltmer svåråtkomligt i kombination med en växande hype. Bäst före december 1991 stod det på min lilla 25 centiliters flaskan. Hårda hjärtslag. Liten flaska, relativt låg alkoholhalt och dessutom ett öl med tillsatt frukt tyder på att ölet kan utvecklas på ett förödande sätt under de senaste 20 åren. Hårda hjärtslag. Ölet håller ihop över all förväntan. Det har en utvecklad nötig och nektarlik sötvinston som spelar på ölets sötma. Frukttonerna är likaledes fullt utvecklade med övermogna körsbär, fullmogna röda äpplen, solmogna röda bär och en lättare ton av gula äpplen. I början infinner sig en svårdefinerbar, men icke svårförståelig, ton av instängdhet, som dock lägger sig allteftersom. Syran är balanserad och drar mer mot reducerade hallonbalsamico än normal balsamvinäger. Munkänslan är varken för tung eller för lätt utan bara poetiskt medelstor. Hårda hjärtslag. Av lycka.

3 Fonteinen Millennium Geuze buteljerades hösten 1998 och ölet har länge varit uppskrivet och eftertraktat i ölsvängen. Detta har reflekterats i ölets prisbild och det faktum att det på senare tid skjutit i höjden rätt rejält - numera är det inte alltför ovanligt att man ser en prislapp på närmre 100 euro flaskan. På senare tid har det börjat poppa upp en del recensioner som tyder på att Millennium Geuzen är på väg att passera sin peak och med anledning härav är det inte en dag för tidigt att poppa flaskan. Popp! Det är med viss tvekan jag tar mig an en kortare recension av detta öl. En tvekan som har sin grund i att jag inser att jag aldrig kommer att kunna göra detta öl rättvist. Låt mig inleda med att konstatera att ölet i princip är perfekt för sin stil. Det borde egentligen räcka. Skall man förmedla något mer kanske det är dags att ta sig an det misshandlade ordet "komplext". Ett ord som folk, dessvärre, verkar tendera att ta till när de inte vet hur de skall beskriva saker och ting. När det gäller Millennium Geuze känns det dock motiverat att använda ordet. Ölet har en tydligt lantlig grundton av kobajsinsmorda hästfiltar placerade i ett stall med fuktiga stampade jordgolv. Tänk dig att du sitter där och doftar på din fruktsallad beståendes av omogen ananas, persika och mango täckt av spad från en burkananasburk och en liten skvätt färskpressad apelinjuice. Det borde ge en någorlunda uppfattning av ölets brettkaraktär. Tydligt rökiga, nästintill brända, fenoliska toner och med en fantastiskt balanserad syra som, på ett närmst erotiskt sätt, kittlar tungan. Krispigt, aptitretande och mer eller mindre fulländat.

Det är med lättat hjärta konstaterar jag att båda ölen (med råge) lever upp till sin hype. Skulle ni ha tur att finna dem så bry er inte ens om att läsa på prislappen. De kommer vara värda sina pengar!

Dagens inlägg avslutas med en fråga och en personlig lista. Vilka öl, som du druckit under det senaste året, har levt upp till/har inte levt utt till sin hype?

Öl som har levt upp till sin hype under 2010:
3 Fonteinen Hommage
AleSmith Barrel Aged Speedway Stout (2006)
Cantillon Crianza Helena
De Molen Tsarinna Esra Reserva
Firestone Walker 12 och 13
Founders Breakfast Stout
Great Divide Espresso Oak Aged Yeti Imperial Stout
Midnight Sun Arctic Devil
The Lost Abbey The Angel's Share (Bourbon Barrel)

Öl som inte har levt upp till sin hype under 2010:
Deschutes Black Butte XXI
Deschutes The Abyss (2007)
Foothills Sexual Chocolate
The Bruery Black Tuesday

Ölbloggarstafett!

2010-06-08T22:31:00.007+02:00

Då skall vi se om vi kan få igång ölbloggarstafetten!

Följande 12 deltagare har anmält sig:
- Fredrik K från Ölkultur med David & Fredrik.
- Christer från Överjäst.
- Johan från Portersteken - öl och mat i ljuvlig kombination.
- Manker från Manker Beer Blog.
- Peter M. Eronson från Fat & Flaska.
- Dempa från Dempabeer.
- Stefan från Beer Drivel.
- Pelle Stridh från Allt om Öl / Humulus Lupulus.
- Fredrik från Malt Humle Jäst & Vatten Eftersom jag känner två Fredrik som ölbloggar (Pärlor för svin - Fabrikör Ekstedts betraktelser samt Malt Humle Jäst & Vatten) behöver jag lite hjälp här. Vilken Fredrik är det som vill vara med och leka?
- Magnus Bark från Ofiltrerat.
- Drutten från Humlörerna.
- Victor från Något att dricka.

Om ingen misstycker så hoppar jag över löjliga demokratiska beslut, om vem som skall få börja, och liknande dumheter. Istället slänger jag direkt iväg det första ämnet (låt oss börja med en lite lättare uppstart) så att snöbollen börjar rulla. Jag vänder mig till Fredrik K från Ölkultur; jag hade gärna vilja läsa ett inlägg med rubriken "Min favorithumle". Du får tolka ämnet helt fritt och utforma inlägget precis som du själv vill. Känns det okej? Om vi sätter en vecka som gräns skall inlägget vara uppe senast tisdagen den 15 juni strax efter kl 23.00. Du får hojta om det inte går ihop!

Öppna ölprovningar på Ölrepubliken sommaren 2010

2010-06-03T15:09:00.008+02:00

Med anledning av att vi igår satte schemat för sommarens öppna ölprovningar på Ölrepubliken kommer här lite reklam!

Har du alltid trott att cascade var ett sätt att vomitera? Vill du veta svaret på varför hiphop-artister inte tycker att det är lika mycket bling-bling med crystal-malt som med diamanter? Ligger du sömnlös om nätterna och undrar vad Christopher Walker har gemensamt med den danske bryggaren Mikkeller?

Kanske är det dags att lära sig lite mer om bärs!

Under sommaren 2010 kommer vi att hålla ett antal öppna ölprovningar på Ölrepubliken. Det blir olika teman och olika datum, men vi lovar att allt blir lika gött, intressant och lärorikt!

29 juni, Ölfrågesport. Vi testar 7 olika öl blint och ställer relaterade (och orelaterade) ölfrågor. Vinnaren får ett presentkort på 350 kronor! Starttid: 18.00. Pris 350 kronor.

7 juli, Ölprovning. Informationsspäckad provning av cirka 8 öl i 8 olika stilar. Starttid: kl 18.00. Pris: 350 kronor.

31 juli, Kombinerad ost- och ölprovning. Provning med fokus på roliga kombinationer. Starttid: 17.00. Pris: 395 kronor.

25 augusti, Mikkellerprovning. Vi testar ett antal öl från Danmarks kanske intressantaste bryggare. Mindre snack, fler bärs. Starttid: kl 18.00. Pris: 350 kronor.

28 augusti, IPA-provning. Det blir enbart india pale ale under denna provning under Ölrepublikens IPA-vecka. Observera att vissa av dryckerna kommer att bära epitetet ”dubbel/imperial”. Starttid: kl 17.00. Pris: 350 kronor.

Begränsat antal platser, först till kvarn…
Vi måste ha din anmälan senast 3 dagar före provningsdagen.
Biljetter köpes på Ölrepubliken!

Ölbloggarstafett?

2010-05-31T21:41:00.010+02:00

Har du också velat läsa en recensionsartikel om sydtyskt veteöl kontra belgisk witbier hos David och Fredrik? Har även du svårt att sova på grund av dina återkommande nattliga funderingar kring* bakgrunden till Magnus Barks stora ölintresse? Skulle du, precis som jag, vilja läsa haiku om diacetyl hos Simon?**

Jag har visserligen ett ganska stort antal framtida inlägg på gång i mitt huvud men jag tänkte avvakta med dessa ett tag och istället kasta iväg en liten förfrågan om några ölbloggare skulle kunna tänkas vara intresserade av att deltaga i en "ölbloggarstaffet"?

Min tanke är att vi inledningsvis samlar ihop en lista på alla som är intresserade av att vara med. Någon utav deltagarna väljer sedan ett ämne som han/hon vill att någon av de övriga deltagarna på listan skall skriva om. Bloggaren som blir vald (hädanefter bloggare1) får sedan, förslagsvis, en vecka på sig att researcha, skriva och publicera sin artikeln. Bloggare1 väljer själv (i den mån det är möjligt) hur hans/hennes artikel skall utformas. När artikeln är publicerad får bloggare1 välj en ny deltagare från listan som han/hon ger ett nytt (eller kanske samma?!) ämne till. Och så fortsätter det.

Ett alternativ är att bloggare 1 strycks från listan när han/hon skrivit sitt inlägg. Det är nog bra att annars lägga in en regel om att man inte får ge samma bloggare ett nytt ämne mer än var femte "omgång". Alternativet är alltså att man stryks helt från listan när man publicerat sin artikel - det är dock lite synd då någon kanske har en jätteintressant ämne som de vill att en specifik bloggare skall skriva om. Det kan även vara en möjlighet att alla som deltager får "skicka in" varsitt ämne från början så att vi både har en lista över deltagare och en lista över möjliga ämnen som man får välja från. Beträffande möjliga ämnen får vi nog även införa en regel om att man inte får välja alldeles för svåra ämnen - däremot tycker jag att man skall få vara uppfinningsrik i sitt ämnesval och verkligen ta fram de inlägg man länge velat läsa på en annan ölblogg.

Anmäl ditt intresse genom att lämna en kommentar!

* Jag är ledsen för uttrycket K! (Ledsen för denna interna fotnot men det var nödvändigt med en ursäkt, tro mig!)
** Observera att ingen av bloggarna i ingressen, i skrivande stund, har visat något intresse av att deltaga. De är enbart med för att visa på hur det skulle kunna se ut i en möjlig ölbloggarstafett. Hoppas att det är okej för samtliga berörda!

Midnight Sun Brewing Company

2010-05-11T01:34:00.018+02:00

Enligt RateBeer har Amerikas (till ytan sett) största delstat, Alaska, i dagsläget enbart runt 15 stycken verksamma bryggerier som fokuserar på öl. Trots att delstaten ytmässigt är nästan fyra gånger så stor som Sverige inhyser staten inte mer än cirka 700 000 invånare, varav cirka 40% bor i statens största stad Anchorage. Som av en händelse är det just i Anchorage som man finner bryggeriet som jag i lördags blev förälskad i, Midnight Sun Brewing Company.

Midnight Sun slog upp dörrarna 1995 - bryggeriet startades upp av Mark Staples, en föredetta programmerare som enligt egen utsago skall ha "blivit besatt av öl" - och man har sedan dess producerat en hel del öl, hela 90 stycken finns idag registrerade på RateBeer. I maj 2009 flyttade bryggeriet till nya lokaler i Anchorage och man gick från en möjlig tillverkningskapacitet på 2500 barrels per år till hela 10000 barrels per år (i dagsläget ligger den årliga produktionen på cirka 3000 barrels). I anslutning till det nya bryggeriet finns även en bar, ett "loft" och en restaurang som alla tre skall verka för att ge lokalbefolkningen tillgång till nybryggt öl. Baren och "loftet" begränsas dock i relativt stor utsträckning av Alaskas hårda alkoholpolitik. Midnight Suns bryggeritillstånd, det enda som utfärdats i Anchorage, ger inte lika stora friheter som de bryggpubstillstånd som vissa andra aktörer på den lokala marknaden innehar. De stränga reglerna säger bland annat att hela bryggeriet måste stänga klockan 20.00 varje kväll, att man varken får ha TV, live-uppträdanden eller stolar i baren samt (hör och häpna) att man maximalt får servera varje gäst 36 ounces (vilket motsvarar strax över en liter) öl per besökstillfälle. Det kan tilläggas att Midnight Sun har valt att inte byta ut sitt bryggeritillstånd mot ett bryggpubstillstånd då det sistnämnda ger mindre möjligheter till distribution av egenbryggda öl till återförsäljare, restauranger och barer.

Trots svårigheterna med en mycket prohibitiv alkoholpolitik har Midnight Sun lyckats nå långt utanför Alaskas gränser och bryggeriet är idag relativt högt ansett i ölkretsar världen om - som exempel kan nämnas att RateBeer utsåg Midnight Sun till världens 20:e bästa bryggeri år 2009. En stor anledning till varför bryggeriet länge har varit (och fortfarande är) något av ett snackisbryggeri torde vara ölet Midnight Sun M - ett öl som enligt många nog skulle kvala in på en lista över världens mest eftertaktade öl. Det handlar om ett barley wine i belgostil som bryggts vid ett tillfälle 2005, samma år som bryggeriet fyllde 10 år, och ölet blev samtidigt bryggeriets tusende batch bryggt öl. M bryggdes på sju olika maltsorter med en tillsats av belgiskt kandisocker för att få upp alkoholhalten. Koket skall ha tagit över fem timmar och ölet fick jäsa på fyra jäststrängar, varav två (eller tre?) var belgiska, för att slutligen nå en alkoholhalt på 11.6%. Ölet lagrades därefter på amerikanska bourbonfat i ett antal månader innan det slutligen blandades och tappades på flaska. (Det skall nämnas att olika källor som jag tagit del av talar om lite olika fatlagringar - bland annat har jag läst en artikel som menade på att ölet först låg på amerikanska bourbonfat, därefter på franska ekfat och slutligen på amerikanska ekfat) Tyvärr är M är ett öl som förmoligen varken du eller jag någonsin kommer att få chans att prova, trots nyuppkomna rykten som talar om att en ny batch av ölet kanske är på gång.

Personligen hade jag enbart testat ett öl från Midnight Sun innan lördagens provning. DIPA:n Obliteration V, som humlats med nugget och warrior, imponerade i slutet av förra året ganska stort på mig. Anledning var kanske främst att Midnight Sun på ett ovanligt sätt hade lyckats klämma fram en hel del attraktiva frukttoner ur de båda humlesorterna, som annars ofta tenderar att mest bidraga med hårda trä- och jordtoner. Precis som en DIPA borde vara (om man frågar mig) var Obliteration V relativt väl utjäst och hade nästintill parfymerade frukttoner av svarta vinbär, vattenmelon, passionsfrukt, ananas och mango med en antydan av kåda och tallbarr.

Den stora anledningen till att detta inlägg skrivs är dock varken M eller Obliteration V utan barley winet Arctic Devil 2008. Midnight Sun har med detta barley wine vågat göra något så utmanande som ett barley wine i (halv)klassisk brittisk stil inom Amerikas gränser. Arctic Sun smakar dock inte stroppig och tesippande brittisk adelsman placerad på skinnfotölj med pipa, crumpet och clotted cream i mun. Nej, Arctic Devil är snarare det yttersta beviset på att jag varje dag i veckan (i alla fall sex av sju dagar) föredrar "tokmaltade" barley wines framför "tokhumlade". Maltprofilen i detta öl är så fläskig att den upplevs som smörig och de feta karamell- och kolatoner fullkomligen exploderar i både doft och smak. Det finns även en del (främst torkad) frukt - med betoning på eldiga spritdoppade plommon - och ölet har av sin ekfatslagring (fat som tidigare innehållit portvin, whiskey och rödvin) fått en behagligt avrundande och lätt fruktig och kryddig träton som aldrig tar överhand. Ölet har en hel del kropp och det har både en oljig och lite fet munkänsla. Humlen är ytterst återhållsam och ölet håller modesta 20 IBU - vilket givetvis får mig att älska Midnight Sun ännu mer!

Jag skulle vilja skriva tusen ytterligare utläggningar om hur mina förhoppningar kring framtida möten med Midnight Sun Brewing Company ser ut med mera, och så vidare, och dylikt. Istället väljer jag dock att avsluta det hastigt och lustigt genom att i ett citat konstatera att Alaska troligen aldrig tidigare legat så nära Casablanca; "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship..."

Inventering 2010

2010-05-03T21:48:00.012+02:00

Eftersom min allergi satte igång ordentligt igår passade jag på att gömma mig inomhus för en inventering av mina två ölförråd - en källare och ett ytterväggsskåp. Källaren höll stabila 15,4 grader medan skåpet låg strax över 18 grader. Allt som allt hamnade summan på runt 230 flaskor - då inkluderades inte det som införskaffades vid dagens ölsläpp och inte heller det som står i min kyl - där större delen av flaskorna har köpts in via bolaget. Jag kan vidare konstatera; att listan växt något sedan min förra inventering (juni 2009); att en del av ölen snarare väntar på drickning än är objekt som skall lagras; att det fortfarande står (kvar) en del saker i källaren som inte borde lagras - det känns dock rätt meningslöst att öppna dessa flaskor nu och därmed får de stå kvar, samt; att det är rätt tråkigt att räkna flaskor efter ett tag. För den som av någon outgrundlig anledning tycker att det är roligt att pina sig igenom ett gäng öl på rad följer inventeringslistan här nedan.

3 Fonteinen Hommage, 1 st
3 Fonteinen J & J Oude Geuze Blauw, 1 st
3 Fonteinen Millennium Geuze, 1 st
3 Fonteinen Oude Geuze 1999, 1 st
3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2002 (Red Label), 1 st
Alesmith Speedway Stout, 1 st
Alexander Rodenbach, 1 st
Amager Hr. Frederiksen, 3 st
Apis Póltorak Jadwiga, 2 st
Avery The Czar Imperial Stout 2009, 1 st
Belle-Vue Sélection Lambic Gueuze 1999, 1 st
Bere Here Dark Hops, 1 st
BFM Cuvée 11ème, 1 st
BFM Abbaye de Saint Bon-Chien 2008, 1 st
BFM Abbaye de Saint Bon-Chien Grand Cru 2008 (Vin Jaune Barrel), 1 st
Brewdog Abstrakt 01, 1 st
Brewdog Paradox Isle of Arran, 1 st
Brewdog Paradox SmokeHead, 1 st
Brooklyn Black Chocolate Stout 06-07, 1 st; 07-08, 3 st; 08-09, 8 st; 09-10, 6 st
Brooklyn Black Ops, 2 st
Brooklyn Monster Ale 2007, 2 st
Bush de Nuits 2009, 3 st
Bush Prestige 2008, 1 st; 2009, 1 st
Cantillon Crianza Helena, 1 st
Cantillon Grand Cru Bruocsella 2003, 1 st; 2005, 2 st
Cantillon Gueuze 2006, 1 st; 2007, 1 st; 2008, 1 st
Cantillon Iris 2006, 3 st
Cantillon Kriek 2007, 3 st
Carnegie 2009 (liten flaska), 2 st; 2009 (stor flaska), 2 st
Carnegie 3.5% 2009, 1 st
Chimay Blå 2008, 2 st; 2009, 1 st; 2010, 2 st
Corsendonk Christmas Ale 2009, 1 st
Cuvée de Ranke, 2 st
De Dolle Oerbier Special Reserva 2008, 1 st
De Dolle Stille Nacht 2008, 2 st
De Molen Hel & Verdoemenis, 1 st
De Molen Rasputin 2008, 1 st
Deschutes The Abyss 2009 Reserve, 1 st
DeuS Brut des Flandres 2009, 2 st
Dieu de Ciel! Solstice d'Hiver, 2 st
Dupont Avec les Bons Voeux, 1 st
Duvel Tripel Hop, 2 st
Flying Dog Wild Dog Barrel Aged Gonzo, 3 st
Founder's Breakfast Stout, 1 st
Fuller's Golden Pride, 1 st
Fuller's Vintage Ale 2009, 1 st
Gale's Prize Old Ale 2007, 1 st
Girardin Gueuze Black Label, 1 st
Glazen Toren Saison d'Erpe-Mere, 2 st
Goose Island Bourbon County Stout 2008, 4 st
Gouden Carolus Cuvée Van de Keizer 2007, 1 st; 2008, 1 st; 2009, 1 st
Great Divide Hercules Double IPA, 2 st
Great Divide Hibernation Ale, 2 st
Great Divide Oak Aged Yeti Imperial Stout, 3 st
Grebbestad Lunator 2009, 1 st
Haandbryggeriet Ardenne Blonde, 1 st
Haandbryggeriet Haandbak, 1 st
Haandbryggeriet Norwegian Wood, 1 st
Hair of the Dog Adam, 1 st
Harviestoun Ola Dubh (30 Year Old), 1 st
Hoppin' Frog Barrel Aged Boris The Crusher, 2 st
Hoppin' Frog Boris The Crusher, 2 st
Ichtegem's Grand Cru 2007, 1 st; 2008, 1 st
Jolly Pumpkin Bam Bière, 1 st
Jolly Pumpkin La Roja, 2 st
Kasteel Bier Brune 2006, 1 st
La Caracole Nostradamus, 1 st
La Caracole Saxo Bio, 1 st
La Trappe Isid'or, 1 st
Left Hand SmokeJumper, 1 st
Liefmans Kriek, 1 st
Lost Abbey Judgment Day, 1 st
Lost Abbey The Angels Share (Bourbon Barrel) 2009, 2 st
Midnight Sun Arctic Devil Barley Wine 2008, 1 st
Mikkeller Beer Geek Breakfast 2008, 1 st
Mikkeller Black 2007, 1 st
Mikkeller Oatgoop, 1 st
Mikkeller Stella 0, 1 st
N'Ice Chouffe 2009, 2 st
Nils Oscar Saison, 1 st
North Coast Old Stock Ale 2008, 1 st; 2009, 2 st
North Coast Old Rasputin, 1 st
Nynäshamn Bötet Barley Wine 2007? (stor flaska), 1 st; 2008 (liten flaska), 4 st
Nynäshamn Sotholmen Extra, 1 st
Nøgne Ø Dark Horizon Second Edition, 1 st
Nøgne Ø Dobbel IPA, 1 st
Nøgne Ø Tyttebær, 1 st
O'Hanlon's Thomas Hardy's Ale 2005, 3 st; 2007, 1 st; 2008, 7 st
Orval, 4 st
Oud Beersel Oude Geuze, 1 st
Pizza Port Cuvée de Tomme 2009, 2 st
Port Brewing Old Viscosity, 1 st
Port Brewing Older Viscosity, 3 st
Rochefort 10, 3 st
Rodenbach Vin de Céréale 2004, 1 st
Rogue Double Dead Guy Ale 2009, 1 st
Rogue Imperial Stout 2006, 3 st; 2007, 1 st
Rogue Old Crustacean Barley wine, 1 st
Schloss Eggenberg Samichlaus Bier 2006, 1 st; 2007, 1 st; 2008, 1 st; 2009, 2 st
Schneider Aventinus Weizen-Eisbock, 2 st
Sierra Nevada Bigfoot 2007, 1 st; 2008, 1 st; 2009, 2 st
Stone Double Bastard Ale 2007, 2 st; 2009, 1 st
Stone Imperial Stout 2008, 3 st
Stone Old Guardian Barley Wine 2008, 2 st
Stone Vertical Epic 07.07.07, 1 st
Struise Black Damnation Black Mes, 1 st
Struise Pannepot Grand Reserva 2005, 2 st
Struise Pannepot Wild 2008, 2 st
Timmermans Oude Gueuze, 1 st
Three Floyds Behemoth Barley Wine 2008, 4 st
Traquair House Ale, 3 st
Tripel Karmeliet, 3 st
Urthel Hibernus Quentum Tripel, 1 st
Victory Storm King Imperial Stout, 2 st
Westvleteren 12, 1 st

Angående estrar

2010-04-25T17:51:00.059+02:00

Det är dags att fortsätta vår resa i ölets kemi. Turen har nu kommit till estrarna, en grupp fruktiga jäsningsbiprodukter som av någon underlig anledning verkar ha blivit något av ett modeord i ölsvängen idag.

Estrar kännetecknas av att de har en så kallad funktionell grupp (vilket är ett gäng atomer som, trots att de bara utgör en liten del av den molekylen som de tillhör, lyckas påverka molekylens egenskaper i mycket hög utsträckning) som går under namnet esterbindning eller esterbrygga. En estrar kan bildas när en alkohol kommer i kontakt med en syra under förutsättning att det finns en katalysator med i bilden. Den mest välkända estergruppen är troligen fetterna - som byggs upp av glycerol (alkoholdelen) och tre olika fettsyror. Många estrar har en kännetecknande och tydligt fruktig eller bärig doft och en stor del finns även naturligt i såväl frukt som bär. För den som inte är så insatt i estrarnas fruktiga värld kan det även vara intressant att veta att man vid godistillverkning ofta använder sig av just estrar för att få fram frukttoner.

Eftersom det krävs en alkohol vid esterbildning kan denna process, inom ölbryggning, först ske vid jäsningen - när alkoholer har börjat bildas och kommer i kontakt med syror. Den nödvändiga katalysatorn för esterproduktion vid ölbryggning hittar man i olika enzymer härstammande från jästen. Trots att man idag har påvisat över 90 olika estrar i öl är det i huvudsak tre stycken som når över sitt gränsvärde för doft och smak så pass ofta och mycket att man talar om dem i någon större utsträckning (jag fortsätter med användning av främst engelska eller svengelska namn); ethyl-acetate, isoamyl-acetate och ethylhexanoate. Alla tre bidrar med tydliga fruktiga toner förutsatt att nivåerna inte blir för höga då de istället tenderar att ge otrevliga toner av lösningsmedel.

Ethyl-acetate

Isoamyl-acetate, som är en kombination av isoamylalkohol och ättiksyra, brukar ofta gå under det mer lättillgängliga namnet bananester och den kan, utöver att skapa de förväntade banantoner, även bidra med inslag av päron och frukttuggummi. Trots att isoamylalkohol är relativt ovanlig i öl brukar mängden ändå räcka till för att få en esterproduktion som överskrider gränsvärdet på 3 mg per liter, vilket ofta är fallet i såväl brittisk ale som sydtyskt veteöl (vilket kanske är den ölstil som förknippas mest med estern). I lageröl överstiger estern dock sällan gränsvärdet. Ethyl-acetate är å sin sida en ester som skapas av etanol och ättiksyra och som bidrar med en lite lätt unken fruktton, som ibland drar mot lösningsmedel, i mången brittisk ale. Att ethyl-acetate kan dra mot lösningsmedel kanske inte upplevs som riktigt lika konstigt om man är medveten om att ämnet de facto används som ett lösningsmedel bland annat i nagellacksborttagare. Slutligen har vi ethylhexanoate som mycket kortfattat främst brukar förknippas med äpple- och ananastoner i öl. Även om dessa tre estrar alltså är de vanligast förekommande (i nivåer som överstiger deras specifika gränsvärden) så går det inte att undgå det faktum att de flesta estertoner som man hittar i öl ändå är kombinationer av flera olika estrar, vilket ger ett ytterligare djup till estrigheten.

Isoamyl-acetate

Hur mycket och vilka estrar som bildas beror, bland annat, på vilka jäststammar som används och vid vilken temperatur man jäser - högre jäsningstemperaturer leder ofta till en större produktion av jäsningsbiprodukter i allmänhet. Esterproduktion är önskvärt (jag baserar "önskvärdheten" i detta stycke på både SHBF:s och BJCP:s ölstilsdefinitioner) inom ett flertal ölstilar som varmjäser på alejäst - bra exempel är sydtyskt veteöl samt många brittiska och belgiska alestilar. Vad gäller ölstilar som kalljäses på lagerjäst anses estrar istället desto oftare utgöra felsmak i ölet - undantaget är vissa mörkare lagerstilar där det kan anses acceptabelt med viss estrig fruktighet, ett exempel hittar vi i de mörkare dubbelbockarna. Det kan även vara värt att notera att vissa varmjästa "lagerjäst-ölstilar" ibland har en önskad/acceptabel esterfruktighet - detta gäller bland annat för bière de garde och steam beer. Andra faktorer som påverkar esterproduktionen är ölets vörtstyrka (mer förjäsningsbart socker i ölet ger större möjlighet till esterproduktion) samt syretillgången i vörten (schizofrent nog har man lyckats påvisa ökad esterproduktion både då en vört har haft en mycket hög syrenivå samt när en vört blivit mycket dåligt syresatt). Slutligen skall det även nämnas att estrar även kan produceras av diverse bakterie- och vildjäststammar.

Med denna korta introduktion har vi enbart snuddat på ytan av vad estrar är, hur de skapas och hur de påverkar öl. Likt de flesta andra områden inom ölkemin är estrar inte helt lätta att överblicka - bland annat beroende på att olika källor pekar åt lite olika håll. Fast man kan fråga sig om det verkligen gör någon skillnad i slutändan? För vem bryr sig egentligen om ethylhexanoate, 4-ethyl-guaiacol och terpenoider när man äntligen fått sin flaska St Bernardus 8 avkapsylerad och man fullkomligen översköljs av ett hav av färskplockade röda bär samtidigt som ölet livligt skummar upp i glaset? Då finns det trots allt bara en sak som gäller. En sak som är viktigare än all ölkunskap i världen. Att njuta av ölet...

Bildlicenser och dylikt; Bild 1, fotograf och licens: Adam Zivner; Bild 2, fotograf och licens : Benjah-bmm27; Bild 3, fotograf och licens: B enjah-bmm27; Bild 4, fotograf och licens: Jmcstrav.

Struise - skryt och rykten

2010-04-18T20:17:00.019+02:00

Eftersom jag inte har något vettigare att skriva för tillfället kan jag lika väl passa på att skryta lite om att jag i veckan fick hem två flaskor Struise Pannepot Wild 2008. Ölet är en specialvariant av Struises flaggskepp Pannepot som fått ligga två år på franska rödvinsfat (med en tillsats av vildjäst) från Saint Emilion-slottet Tour Baladoz. År 2008 fylldes två fat med sammanlagt 450 liter öl. Tidigare i år såldes det ena fatet vidare till det italienska "ölhaket" Brasserie 4:20 och samtidigt lät man buteljera ölet från det andra fatet för att så småningom kunna påbörja en ny batch. Sammanlagt släpptes 300 flaskor och nästa batch av ölet lär, enligt bryggeriet, komma ut tidigast mars 2011.

De Struise Brouwers är för övrigt ett ganska spännande bryggeri (visste ni till exempel att Struise länge, likt Mikkeller, var ett fantombryggeri utan eget bryggverk) som under en relativt lång tid var hypeat av såväl ratebeer som beeradvocate - exempelvis utsågs Struise till världens bästa bryggeri av ratebeer år 2008. Bryggeriets populäritet kan säkerligen till viss del härledes ur deras tidsenliga amerikanifierade framtoning med starka och fatlagrade öl. Idag har hypen kanske lagt sig något, vilket givetvis för med sig både för- och nackdelar, och istället verkar "hype-staffettpinnen" gått vidare till det nederländska bryggeriet Brouwerij de Molen. Personligen håller jag dock fortfarande Struise högt och om alla florerande rykten stämmer lär bryggeriet klämma fram några intressanta grejer under 2010. Det har bland annat talats om att vi lite senare i år kommer att få se en ny variant av Struises och Mikkellers samarbetsbryggd Elliot Brew, som denna gång kommer att hamna på över 160 IBU. Dessutom lär både Black Damnation V - Double Black (en frysdestillerad imperial stout på 26 %) och Earthmonk 2008 (bryggeriets oud bruin/sour ale som fatlagrats i 18 månader) komma ut inom en ganska snar framtid. Härutöver ryktas det även att Struise under året kommer att släppa ytterligare en riktig tungviktare i sin Black Damnation-serie. Ölet (med namnet "Messy") är likt Double Black en frysdestillerad imperial stout och lär komma att få en alkoholhalten på hela 34%. Jag har läst en hel del andra intressanta grejer som Struise har på gång, men dessa får vi återkomma till i ett senare inlägg!

Bildlicenser och dylikt; Fotograf och licens: Yoshi.28

Jakten på perfektion

2010-04-01T23:53:00.014+02:00

Det är aldrig lätt. Så långt tror jag att de flesta är med. Att utnämna det perfekta ölet är inte så jävla enkelt trots allt. Svårare än att omfamna en margarintvångsmatad säl som masserats med vaselin. Enklare än att orka lägga märke till det ruttnande julpyntet som nog växt fast i fönsterkarmen vid det här laget. Det perfekta ölet har mycket att leva upp till. Det måste kunna erbjuda... allt. Evig lycka. Evigt liv. Tid och finans, distans och balans någonstans i en dans i vårt avlånga land.

Egentligen är det kanske inte så svårt ändå, varken ikväll eller någon annan gång. Det perfekta ölet är nog trots allt snarare en fråga om det perfekta tillfället och den perfekta känslan än en fråga om det perfekta ölet som sådant - något som de flesta troligen är ganska medvetna om. Inatt är mitt drömöl en köldchockad och halvt avslagen stor stark intagen på ett intoxikerande dansgolv där våra trumhinnorna böljar i takt med pärlande svettdroppar, värkande ben och den förträngda morgondagen. Allt till tonerna av en ständigt växande svensk björnstam. Imorgon är det en utgången burk folköl som jag delar med K uppe på klipporna vid Röda Sten, med utsikt över hamnen och det grönskitiga havet som smälter samman med den likaledes grönskitiga himlen. Jag klagar på kylan, K har inte ens knäppt sin jacka. Dag tre är det en eftertraktad gueuze klockan halv sex en gudsförgäten vardagsmorgon i Andreas (och Marias) kök i kombination med ett youtuberace i åttiotalsperversion som aldrig verkar vilja ta slut. Sista spårvagnen hem har sedan länge somnat in i sin vagnhall och trots att vi vet att vi kommer att få sota för vårt beteende så kommer det att vara värt det i slutändan!

Igår skrev jag ganska upprört inlägg som avhandlade en del av de saker som jag inte riktigt uppskattar inom öl- och ölbloggarvärlden just nu. Ikväll har jag inget behov av att publicera inlägget. Ikväll är jag förälskad i hela min livssituation och allt annat. Och vad jag än kommer att korka upp härnäst så kommer det att vara perfektion. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Margarinstinna sälar och halvmögliga adventsljusstakar undanbedes, ikväll kan ni inte ens såra mina känslor...

Öppna ölprovningar på Ölrepubliken våren 2010

2010-03-30T22:15:00.007+02:00

Då kör vi lite mer reklam! Under våren kommer jag och Andreas att köra fyra stycken (en är redan avverkad) öppna ölprovningar på Ölrepubliken enligt följande:

Trodde du att EKG är en hjärtundersökning? Visste du inte att humle är släkt med cannabis? Har du alltid undrat vad torrhumling, vört och IBU betyder?

Kanske är det dags att lära sig lite mer om bärs?

Under våren 2010 kommer vi att hålla ett antal öppna ölprovningar på Ölrepubliken. Det blir olika teman och olika datum, men vi lovar att allt blir lika gött, intressantoch lärorikt!

Datum:
13 april Kombinerad ost- och ölprovning, provning med fokus på roliga kombinationer
21 april Ölprovning, informationsspäckad provning av cirka 8 öl i 8 olika stilar
8 maj Kombinerad choklad- och ölprovning, provning med fokus på roliga kombinationer

Kostnad: 350 kronor per deltagare och provning
Tid:17.30
Begränsat antal platser, först till kvarn...
Biljetter köpes hos oss på Ölrepubliken

Angående humle och dess smak och arom - kort introduktion till terpener och deras biprodukter

2010-03-16T00:15:00.037+01:00

(Innan du börjar läsa - observera att jag inte orkat kontrolläsa och redigera detta inlägg innan det laddats upp och att det därför mycket väl kan bestå av såväl små som stora felaktigheter både vad gäller faktainnehåll och språkhantering! Jag tar tacksam emot rättelser!)

Efter att ha tittat lite på vad det är i humlen som ger ölet dess beska tänkte jag att det nu kunde vara dags att ge sig på de ämnen i humlen som ger smak och arom. Krossade krusbär, nysågat trä, björnbär, kryddor och örter - humlens doft- och smaknatur är komplex och nyckfull! Detta blir periodvis på en ganska molekylär nivå - med andra ord; läs på egen risk!

För att kunna göra detta måste vi än en gång börja med att studera humlens kemiska sammansättning. Vad gällde humlebeska var det kåda-/harts-ämnena som var av intresse. När det kommer till doft- och smakämnen är det - precis som för de flesta örter och kryddor - de eteriska oljorna (som bekant enbart utgör cirka 0.5-2.0% av humlekottens totala vikt) som bjuder upp till dans! De kemiska ämnen, som vi snart skall titta närmre på, är mer lika oljor (hence the namn eterisk olja, pucko!) än vatten till sin struktur och precis som oljor är de inte särskilt vattenlösliga - dessutom är de mycket flyktiga! Den matintresserade kan insiktsfullt konstatera att det är av denna anledning som man ofta ser ört- och kryddinfuserade oljor och att det är av samma (fast motsatt) anledning som man i princip aldrig stöter på ört- och kryddinfuserat vatten. Häller man ner lite vinäger eller alkohol i vattnet får man dock en, till oljan, närmre släkting som har större förmåga att lösa eteriska oljor!

Även om det finns fler än 250 olika kemiska ämnen i de eteriska oljorna så är det mycket som pekar på att egentligen enbart är ett fåtal dussin ämnen påverkar doft och smak i någon större utsträckning. Med en mycket vid överblick kan man säga att allt handlar om olika kolväten och främst då en grupp ämnen som kallas terpener. Gruppen terpener kännetecknas av att de byggs upp av en eller flera likadana isopren/isoterpen-enheter - en molekyl med den kemiska formeln C5H8. Jag kommer främst att ta upp monoterpener (som byggs upp av två isoprenenheter) och seskvi-/seski-/sesquiterpener (som byggs upp av tre isoprenenheter). Terpener, i sin ursprungliga form, kännetecknas även av att vara mycket flyktiga och med anledning härav överlever "ursprungsterpenerna" sällan humlekoket - däremot kan de påverka ett öl vid mycket sen humling och vid torrhumling! Det är istället främst de oxiderade biprodukterna (terpenoider och sesquiterpenoider) som överlever koket och som sedermera påverkar ölets doft och smak (i störst utsträckning). Skall vi bryta ner denna grupp ytterliggare kan vi konstatera att en del av dessa ämnen är epoxider medan andra är alkoholer, estrar, fenoler, syror eller aldehyder. Puh, nu blev det lite väl mycket - kanske skulle vi backa några steg...

De "rena" terpener som man oftast talar om i ölsammanhang är monoterpenen myrcene samt de tre sesquiterpenerna humulene, farnesene och caryophyllene (nej, jag tänker inte översätta fler konstiga ämnen!). Alla påverkar de, och deras "biprodukter", ölet på olika sätt och vis. Låt oss ta en närmre titt på två utav ämnena;

Höga halter av humulene brukar man generellt sett hitta nobla humlesorter - ofta är humulenenivån i dessa humlesorter minst lika hög som halten myrcene. Ser man exempelvis på Saaz så består den nästan av dubbelt så mycket humulene som myrcene, detta medan halten humulene i bitterhumlevarianter ofta går ner mot 10% av den totala mängden eterisk olja. Som jag nämnde ovan är det sällan fråga om "ren" humulene i det färdiga ölet - förutom om man tillsäller humlen mycket sent i koket eller som torrhumling - utan istället handlar det främst om oxiderade biprodukter. Biprodukter som i de flesta fall ger ölet en lätt kryddig, träig och örtig karaktär - karakteristiska drag som vi inte helt sällan sammankopplar europeisk (nobel) humle.

Humulene

Myrcene är relativt vanligt förekommande i ett flertal kryddor och örter och går bland annat att finna i enbär, mynta, persilja, rosmarin och muskotnöt. De flesta humlesorter består till största del av myrcene (dock är alltså halten relativt låga i nobla humlesorter) och terpenen beskrivs ofta som mer intensiv än humulene. Precis som för humulene är det dock egentligen främst de oxiderade biprodukterna som är av betydelse för det färdiga ölet. Två av de mest karakteristiska är utan tvekan linalool och geraniol som båda har sammankopplats med en tydlig blommighet - det är dessa två ämnen som gör att öl som humlats med cascade ofta är mycket blommiga (särskilt när ölet/humlen är färsk!). För den intresserade kan det även vara intressant att notera att linalool och geraniol bland annat även bidrar till blommiga toner i koriander, citrongräs, ingefära, vanilj, citronverbena och lavender.

För att göra en lång historia kort kan man konstatera att smak- och doftämnena som man återfinner i humle är samma ämnen som återfinns naturligt i en rad olika blommor, kryddor, örter och frukter! Som en liten påbyggnad på detta, och som avslutning, kan det kanske (i dessa tider av amerikansk humle) vara av intresse att särskilt notera terpenerna pinenes (som både finns i humle och tallbarr/bark) samt limonene, terpinene och citral (som alla både finns naturligt i citrusfrukter och humle).

Tycker du alltså att ölet dofter tallbar och smakar grapefrukt så har du helt rätt! Ölet doftar verkligen tallbarr och det smakar verkligen grapefrukt. På riktigt.

Bildlicenser och dylikt; Bild 1, fotograf och licens: michaelstyne; Bild 2, fotograf och licens : Sbrools; Bild 3, fotograf och licens: ltineranttrader; Bild 4, fotograf och licens: Scott Bauer.

Garrett Oliver @ Wine library TV

2010-03-14T15:42:00.005+01:00

Jag har tidigare tipsat om vinvideobloggen Wine library TV som leds av New Jersey-sonen Gary Vaynerchuk. I februari i år åkte Gary bort till Brooklyn Brewery för en intervju med bryggmästare Garrett Oliver:

Analys

2010-03-14T15:14:00.005+01:00

I väntan på ett mer faktabaserat inlägg tänkte jag passa på att översända en digital ölros till Systembolagets provningsexperter för deras skarpsynta, välformulerade och uttömmande beskrivning av brittiska Wells Bombardier; "brödig smak med medelstor beska, inslag av malt och humle". No shit Sherlock! No way Jose! Go figure...Fredrik(?)!

Ofrivilligt blogguppehåll

2010-02-17T08:25:00.002+01:00

På grund av att min dator lämnat oss för de sälla jaktmarkerna ligger bloggandet nere för tillfället. Jag hoppas på att återuppliva maskinen, men hyser inte alltför stora förhoppningar om att mycket kommer att kunna räddas. Återkommer så snart som möjligt!

Stockholmsbesök

2010-02-04T19:52:00.005+01:00

Jag kommer upp till huvudstaden kommande torsdag, 11 februari, för en arbetsintervju. Tänkte även passa på att svänga förbi Akkurat under eftermiddagen för att dricka lite kul suröl. Är någon sugen på att hänga på, vilket hade varit trevligt, är det bara att höra av sig!

Mer om ost- och ölprovningen på Ölrepubliken

2010-01-23T15:40:00.002+01:00

Nu på torsdag, den 28 januari, kommer jag och Andreas att köra den ost- och ölprovningen som jag nämnt tidigare. Vi kommer att testa sex ostar samt en choklad från Linnégatans Ostaffär tillsammans med 7 schysta öl från Ölrepubliken!

Provningen börjar klockan 18.30, på Ölrepubliken (Kronhusgatan 2B), och kostar 350:-. Förköpsbiljetter köpes på Ölrepubliken. Observera att det endast finns ett fåtal platser kvar, så se till att skynda och fynda!

Angående humle och dess beska

2010-01-18T21:17:00.038+01:00

De flesta vet säkert att det är humlen som ger ölet dess huvudsakliga beska - ölnörden vet givetvis/förhoppningsvis också att vissa maltbaserade aminosyror även kan ge ölet viss beska, men det skall vi inte gå in på nu. De flesta som är någorlunda intresserade av öl vet härutöver att beska i öl oftast mäts i en skala som kallas IBU (international bitterness units). Men sen då? Vad är det egentligen i humlen som gör ölet beskt? Och vad innebär det egentligen att ett öl ligger på 80 IBU? Idag tittar vi lite närmre på humlens beska egenskaper.

Den danske fantombryggaren Mikkeller leder ligan över att brygga beska öl. För en tid sedan bryggde han ett öl på 1000 IBU (Mikkeller 1000 IBU) och 2007 släppte han ett öl på smått häpnadsväckande 2007 IBU (Mikkeller X Hop Juice 2007 IBU). Huruvida dessa öl är goda och nyskapande eller om det snarare är frågan om en besk humlegimmick är givetvis upp till läsaren att bestämma, men det är ändå värt att påpeka att Mikkeller 1000 IBU skapade en stor diskussion i en tråd på Beeradvocate och att Mikkeller själv valde att förklara och försvara sitt öl i tråden - den som inte har något konto på Beeradvocate kan läsa Mikkellers försvarstal här. Beska är alltså något som både om- och upprör!

För att hitta ämnena som bidrar till humlens beska egenskap och för att förstå innebörden av IBU-skalan måste vi dissekera humlerankans (Humulus lupulus) små gröna blommor/kottar. Kottarna har en avancerad kemisk sammansättning, men i ungefärliga siffror kan man säga att humle består av; 40% cellulosaämnen och dylikt; 13-24% proteiner; 11-26% kåda-ämnen; 7-10% aska; 6-12% vatten; 5% lipider, vax och pektin; 2-4% tanninämnen; 2% monosackarider; och 0.5-2% eteriska oljor. När det kommer till beska är det främst kåda-ämnena som är intressanta, varför vi nu riktar fullt fokus mot dessa!

Man brukar karakterisera kåda-ämnena antingen som hårda eller mjuka (jag är osäker på den riktiga svenska beteckningen för detta, engelsk beteckning är i vilket fall ”hard resins” och ”soft resins”). Det är de så kallade alfasyrorna, som härstammar från de mjuka kåda-ämnena, som är den allra viktigaste källan till beska i öl. Dessa syror inkluderar tre molekyler; humulone, cohumulone och adhumulone. När humlen kokas med vörten under en längre tid genomgår alfasyrorna en process som kallas isomerisering . (Denna process innebär att en molekyl omvandlas till en annan molekyl som består av samma atomer fast med en annan atomstruktur. Exempelvis skulle molekylen X-Y-Z kunna isomeriseras till molekylen Y-X-Z.) Det är de isomeriserade alfasyrorna (iso-humlone, iso-cohumulone och iso-adhumulone) som utgör den största delen av bitterämnena i öl. IBU-skalan är helt enkelt ett mått på hur mycket iso-alfasyra (mätt i PPM) det finns i det färdiga ölet.

Humulone

Iso-humulone

Taget med en nypa salt (det finns ack så många faktorer som kan påverka i en bryggprocess) kan man säga att mängden iso-alfasyra, som bildas vid vörtkoket, mer eller mindre är proportionell till mängden alfasyra i humlen. Med anledning härav kan bryggare genom att studera hur mycket alfasyra en humlesort innehåller (och sedan ställa det mot bland annat hur stor maltkropp ölet kommer att ha – kraftigare öl kan behöva ett högre IBU för att bli balanserat) avgöra hur stor beska det färdiga ölet kommer att få.

De mjuka kåda-ämnena består även av så kallade betasyror. Jag har läst divergerande svar på frågan om huruvida dessa kan genomgå isomerisering vid kokning. Svaret är dock av mindre betydelse eftersom betasyrorna endast bidrar med mycket små mängder beska i ölet beroende på att de i princip inte är vattenlösliga.

(Härutöver finns det även en rad kåda-ämnen (bland annat oxidationsbiprodukter av både alfa- och betasyrorna) som kan bidra med beska i mindre mängder. I jämförelse med iso-alfasyrorna är dock deras tillskott av beska i det närmaste försumbar. Ämnena kan dock få betydelse för ölets beska i de fall man använder sig av lagrad humle, detta med anledning av att iso-alfasyrorna mattas av med lagring.)

Bildlicenser och dylikt; Bild 1, fotograf och licens: LuckyStarr; Bild 2, fotograf och licens: Sensonet; Bild 3, fotograf och licens: Sensonet.

Bra och dåliga nyheter från Belgien

2010-01-08T19:38:00.004+01:00

Idag blev en sorglig nyhet officiell; Armand Debelder på 3 Fonteinen kommer att sluta att brygga lambic. Delvis hänger Debalders beslut att sluta brygga samman med bryggeriets högst olyckliga missöde under 2009. 3 Fonteinens gueuze (som är en blandning av lambic från Boon, Lindemans, Girardin samt 3 Fonteinens egenbryggda lambic) kommer dock inte att försvinna från marknaden, detta tack vare att Frank Boon har lovat att fortsätta blanda och brygga den efter Debalders recept. Debalder själv kommer med stor sannolikhet att ändra bana och låta 3 Fonteinen förvandlas till ett destilleri. Med en tår i ögat önskar vi Armand lycka till med sina framtida projekt! Se mer om nyheten här.

Som en trevlig motvikt till eländet kan jag berätta att de galna bryggarna på De Dolle Brouwers kommer att släppa en ny årgång av sin hypeade öl Stille Nacht Reserva under 2010! Så alla duktiga importörer, se nu till att vi får hit några flaskor till Sverige!

Varning för reklam

2010-01-06T15:09:00.011+01:00

Jag kommer att hjälpa till med att hålla i några öppna ost- och ölprovningar på Ölrepubliken under årets första månader och tack vare detta fick jag och Andreas igår en anledning till att börja researcha. Research i detta hänseende innebar att vi köpte på oss galet mycket god ost (från Linnégatans Ostaffär givetvis) och testade till galet mycket god öl. (Mer information om evenemanget kommer snart att finnas på republiken!)

Jag kan verkligen rekommendera ett besök i den lilla, men välfyllda, ostaffären på Linnégatan! Stefan som arbetar bakom disken är även säljare för importföretaget Wicked Wine och har bra koll på många roliga ost- och ölkombinationer!

Angående Pediococcus

2009-12-13T16:08:00.013+01:00

Jag har i ett tidigare inlägg gått igenom att jästsläktet Brettanomyces inte är huvudorsaken till att det spontanjästa ölet lambic blir syrligt eller surt (beroende på hur man väljer att se på det). Även om vissa förekommande jästsorter (Brettanomyces medräknat) som får kontakt med syre kan producera syra i större eller mindre omsättning hittar vi oftast huvudkällan till syran i lambic i de bakterier som är verksamma i ölet. Acetobacter, Enterobacter, Lactobacillus och Pediococcus – ofta påverkar de allihop i viss utsträckning. En större del av syran i lambic kommer dock vanligen från det sistnämnda släktet.

Pediococcus (Pedio) är en släkt av grampositiva mjölksyrebakterier/laktobaciller – vilket på engelska ofta förkortas LAB (Lactic Acid Bacteria) – som är en del av den större familjen Lactobacillaceae. Pedio är faktiskt en av de mjölksyrebakterier som är verksamma när man gör surkål! Det vi har att göra med är en så kallad anaerob homofermentativ mjölksyrebakterie, vilket innebär att den (endast) är verksam vid syrefria miljöer och att den då enbart producerar en typ av syra (i detta fall mjölksyra) när den bryter ner glukos. Varken vinäger- eller kolsyra produceras alltså av bakterien, däremot kan den producera diacetyl!

Pedio är en långsamt växande rackare (oftast krävs det närmre 100 dagar för att nå en optimal tillväxt) som endast når upp till längre nivåer i lambic – vilket är tur, eftersom högre koncentrationer av bakterien hade lett till så höga koncentrationer av mjölksyra att ölet hade blivit odrickbart. Vid lambicproduktion sätter tillväxten av Pedio ofta igång först efter cirka tre till fyra månaderna. Då har olika Enterobacter förarbetat vörten och sänkt pH-värdet till ett lägre och mer gynnsamt värde. När Pedion sedan blir verksam producerar den ett ofarligt trådigt slime bestående av kolhydrater, proteiner och syror som lägger sig som ett lock över vörten. Slimet försvinner dock på naturligt sätt under jäsningen tack vare den glupska Brettanomyces, som käkar upp allt som kommer i dess väg.

Pedio är mer motståndskraftig (än exempelvis Lactobacillus) mot de antibakteriella alfasyrorna i humle och därför försöker de lambicproducenter som vill ha ett syrligare öl gynna tillväxten av bakterien. Den klarar dock inte att reproducera sig om alkoholhalten blir för hög (max cirka 8%) eller om pH-värde blir för lågt (cirka 3.4). Intoleransen mot alkohol är ett dilemma för de producenter som vill göra syrliga öl med hög alkoholhalt. Ett sätt att lösa problemet är att blanda ett högalkoholigt öl (med mindre syra) med ett öl med mindre mängd alkohol (med högre syra) – en metod som bland annat Russian River Brewing Company använder sig av! Traditionell lambic ligger dock av naturliga skäl sällan över åttaprocentsgränsen…

Veckans humlefråga

2009-12-06T20:14:00.010+01:00

Med anledning av att det skall hållas ölprovning för Bishop Arms på fredag håller jag på att nörda ner mig så mycket som möjligt i allting öl just nu. För tillfället är det mycket humlefakta som gäller - allt från sorter till smaker och kemisk analys. På grund av allt detta blir veckans fråga humlerelaterad; vilken är din favoritterpen och varför?

Veckans diskussionsfråga

2009-11-24T20:03:00.003+01:00

Doft och smak av bubbelgum i exempelvis ett sydtyskt veteöl - pratar vi ester eller fenol?

Ayinger – om maltskallen själv får välja

2009-11-22T19:06:00.009+01:00

Systembolaget hade den goda smaken att ta in ett öl från det sydtyska bryggeriet Aying som en del av årets julölsläpp. Deras Winter-Bock, även kallad Weihnachts-Bock, är det sjätte ölet som jag druckit från detta fantastiska bryggeri som brygger öl i klassisk kompromisslös tysk stil och som ofta fokuserar på malten.

Aying, som grundades 1878, brygger öl på lokalt odlat korn, humle från Hallertau och vatten från en egenägd, 176 meter djup, brunn – bryggeriet är faktiskt ensamt om att buteljera eget mineralvatten i trakterna kring München. Med sina 80 anställda är bryggeriet långt ifrån något av Tysklands större bryggerier och tyvärr ser man alltför sällan några av Ayingers öl i Sverige.

En intressant historia är att det brittiska bryggeriet Samuel Smiths tidigare bryggde sina lager- och veteöl under namnet Ayingerbräu med samma logga som Ayingers egna produkter. Under 2006 valde dock Samuel Smith att börja använda det egna varumärket på alla sina produkter.

Ayingers mest kända öl torde vara Celebrator. Denna mörka dubbelbock, med en imponerande vörtstyrka på 18.5%, lyckas, till skillnad från många andra dubbelbockar, att uppvisa en utomjordisk maltkaraktär utan att bli en skrevspark av sötma. Winter-Bock ligger både på samma alkoholhalt, 6.7%, och vörtstyrka och uppvisar liknande drag av maltig mumsighet. Ölet mäskas i en trestegsprocess och lagras därefter i 16 veckor. En favorit hos mig är annars jubileumslagern Jahrhundert-Bier som man för första gången bryggde vid bryggeriets hundraårsjubileum 1978. Ölet uppvisar tydliga drag av dekoktionsmäskning med en tät maltigheten som känns smörig i munnen (inte diacetyl, pucko!) samtidigt som den är piggt stråig och halmig med en krispig kolsyra. Tre öl som alla, på ett mycket uppfriskande sätt, visar att lageröl kan vara minst lika smakrikt och komplext som ale. Även det lite tyngre veteölet Ur-Weisse imponerar med finstämda estrar – bubbelgum, aprikos, apelsin och gul frukt sådär i allmänhet – som balanseras av rökelse- och nejlikafenoler.

Jag vill avsluta med en stilla bön riktad till Systembolaget; istället för att ta in någon halvkass tyskinspirerad amerikan under 2010 – se till att ta in lite bra tyskt från Tyskland! Tyskt öl kommer trots allt därifrån...

PS. För de tyskläsande som vill lära sig mer om Ayinger rekommenderas förmodligen (själv kan jag ingen tyska, så hur skulle jag kunna veta egentligen) denna artikel. DS.

Vatten – den nya humlen?

2009-11-11T22:26:00.017+01:00

Nu för tiden talar många om humle. Det är Simcoe hit och torrhumling dit. Andra talar om malt och jäst – det är dekoktionsmäskning hit och fenolrask dit. Väldigt få talar dock om ölets huvudingrediens, vattnet, och det är synd!

Oftast kommer vattnet på tal i en negativ aspekt; att ölet är vattnigt – ett uttalande som i realiteten snarare handlar om avsaknad av mängd och karaktär av malt, humle och jäst än om vattnet som sådant. Det är desto ovan-ligare att man hör någon beskriva ett öl med utgångspunkt i vattenkvaliteten – vilket hade varit en skön omtumling! För det är ju ändå så att en stor del av ölets (historiska) karaktär härstammar från och har påverkats av olika platsers vatten och dess lokala kvalitet.

Två städers olika vattenkvalitet har spelat en stor roll i ölvattnets historia; Burton upon Trent i Storbritannien och Pilsen i Tjeckien. Burton upon Trent med mycket hårt vatten och Pilsen med mycket mjukt vatten. Alestad mot lagerstad. Ja, det är faktiskt inte en tillfällighet att några av världens första ales och lageröl bryggdes i dessa två städer. Burtons hårda vatten, med höga halter av bland annat kalciumsulfat (även känt som gips), är perfekt för att brygga bra ale! Kalciumet gör att mer smak och doft kan lakas ur malt och humle, det gör att jästen blir mer effektiv och det minskar även ölets disighet. Sulfatet mjukar upp ölet något och gör att man kan humla kraftigare utan att ölet upplevs som för strävt. Torrhet och bitterhet är ofta resultatet av användandet av hårt vatten. Pilsens mjuka vatten, med låga halter av salter och mineraler, är å sin sida perfekt för att brygga mjuk lager! Det mjuka vattnets mineralfattighet – framförallt vad gäller kalcium, sulfater och magnesium – gör att man lättare kan brygga ett rent och lent öl med uppiggande sötma. Det är givetvis inte bara kalcium och sulfat som påverkar ölet – magnesium och zink påverkar exempelvis hur snabb och effektiv jäsprocessen blir medan klorid kan ge ölet lite större fyllighet och tydligare sötma.

Pudelns kärna ligger alltså i att vissa maltsorter fungerar bäst i kombination med vissa vattenkvaliteter. (Lagerölen blev aldrig lika bra i Storbritannien som i Tjeckien och ale smakade på ett liknande sätt alltid bättre i Storbritannien än i Tjeckien.) Det viktigaste häri ligger i att man har rätt pH-värde i mäsken för den specifika malten man använder – pH-värdet påverkar aktiviteten av enzymer i bryggprocessen. Historiskt sett kunde man givetvis inte påverka vattnet på samma sätt som man kan göra idag. Man hade hämtade vatten till sitt öl ur sin brunn i vilken vattnet påverkats av den lokala marken och berggrunden. Idag är vattnets ursprungskvalitet av mindre betydelse och bryggare kan själv anpassa vattnet genom tillsatser. Vill bryggaren höja pH-värdet (högre pH-värden vill man ha när man använder mycket rostad malt) kan han, eller hon, tillsätta kalciumkarbonat i mäsken eller natriumbikarbonat i bryggvattnet. Vill man istället minska pH-värdet (man strävar ofta efter att ha ett lägre pH-värde när man brygger med ljusa maltsorter) drar man ner på karbonatkoncentrationen och ger bryggvattnet en tillsats av kalcium.

Bryggarnas gudlika makt över vattenkvaliteten är troligen en stor anledning till att vatten idag inte diskuteras på samma sätt som ölets övriga beståndsdelar. Inte desto mindre är vattnet och dess kvalitet mycket viktigt i bryggprocessen och påverkan på ölet är inte att förglömma. Det finns över 800 olika ämnen i öl som alla påverkar på olika sätt. Det är dock inte många av dessa 800 som påverkar ölets slutkaraktär i lika hög utsträckning som de cirka dussin ämnen man hittar i bryggvatten…

Ännu ett inlägg om ofärsk IPA...

2009-11-02T21:24:00.008+01:00

Gårdagskvällen spenderades med att börja planera de två provningar som jag och Andreas skall hålla på Ölrepubliken nu i november. Vårt ölletande tog oss mellan allt från St Peters Organic Ale (flytande anglofili, givetvis) till Mikkellers The American Dream (überhumlat, givetvis - men med en rätt snygg balans mycket tack vare färskhet, halvslank lagerprofil med spröd maltkaraktären och snygg kolsyrning). Något oväntat blev kvällens största stolpskott tyvärr Alesmith IPA. Det skall enligt uppgift ha kommit en ny batch av ölet till Sverige, men jag ställer mig tveksam till om det faktiskt inte är samma batch alternativt en batch som bott lite för länge i en mörk lagerlokal någonstans. Till skillnad från ölet som vissa valt att kalla det oheliga slisket från helvetet, ölet som även går under namnet ofärsk Southern Tier Un*Earthly, är Alesmith IPA torr och relativt lätt i sin maltprofil. Därigenom blir ölet inte motbjudande sötsliskigt när humlen dör ut... däremot blir det rätt trist, särskilt om man vet vad ölet annars har att ge.

Positiv överraskning på vischan

2009-10-23T19:51:00.005+02:00

Två galet fullproppade jobbveckor - vilka är anledning till att det varit så tyst här den senaste tiden - avslutades igår och idag med personalkonferens på Lökebergs Konferenshotell. Jag hade inte direkt några jätteförhoppningar på att få dricka bra bärs under gårdagens mingelkväll, men oj vilken överraskning hotellbaren bar på! Westmalle Dubbel och Tripel. Weihenstephaner Hefe. Snyggt lagrad (!) Anchor Porter. Anchor Steam. Hell. Maredsous Brune. Flera öl från Fullers. Med mera. Att hitta allt detta på ett ställe en bra bit från stan kändes som ett smärre mirakel och att flaskorna kostade runt 50 kronor stycket gjorde inte saken sämre. Det är kanske inte direkt någon nyhet att jag inte tycker om Innis & Gunn, likt förbannat var det svårt att inte bli imponerad av att man även kunde dricka den nyaste Islay Cask samt Highland Cask för cirka 70 spänn styck!

(Dessutom fick jag rate:a ett nytt öl, Uppland Vallon. Har inte lyckats att hitta någon information om ölet på ratebeer. Någon som har koll på denna bärs?)

Stor eloge till den trevliga barchefen för hennes försök att sprida bra öl ute på landet!

"Om ölförpackningar och kön och sånt"

2009-10-17T20:55:00.003+02:00

Ämnet diskuterades lite av Jonte i detta inlägg med efterföljande kommentarer. För fortsatt läsning på ämnet; kolla in denna länk som jag tipsades om idag.

Boulevard Brewing Company + Orval = imperial pilsner

2009-10-10T15:19:00.005+02:00

Att trenden med bryggerisamarbeten verkar hålla i sig blev uppenbart när månadens (troligtvis) största ölsnackis igår offentliggjordes på ratebeer och beeradvocate. Under slutet av oktober kommer Boulevard Brewing Companys bryggmästare Steven Pauwel att få besök av Jean-Marie Rock, bryggmästare på Brasserie d'Orval. Tillsammans skall de brygga en imperial pilsner på 100% pilsnermalt och 100% saaz som kommer att vara en del av Boulevards Smokestack-serie. Ölet förväntas komma ut i januari 2010.

Se mer i den officiella pressreleasen.

En femma i munkänsla...

2009-09-28T22:53:00.011+02:00

...blir det inte direkt för den korttidslagrade flaskan Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel som jag och K delade på häromkvällen. Den sista fjärdedelen av flaskan bestod av imperial stout uppblandat med en rejäl dos slemmiga och geléaktiga (jäst)klumpar som i godan ro simmade runt i glaset och geléifierade ölet. Jag är nästan alltid en vän av att dricka jästfällning men i detta fall var det stört omöjligt. Kräkreflexerna satte in så fort klumparna började dansa runt i käften. Lite som slemmigare version av att någon tuggat sönder en sådan där femkronors slemhand man köpte i matvaruaffären som liten - ni vet de där som fastnade på glasrutan när man svinga dem däremot - och loskat det hela i flaskan. Synd med tanke på ölets i övrigt lysande kvaliteter... som dock var ännu mer skinande när ölet var färskt.

Angående brettanomyces

2009-09-26T19:08:00.021+02:00

Jag har tidigare skrivit lite kort om spontanjäsning och jag tänkte nu gå in lite djupare på en särskild vildjäststam, nämligen Brettanomyces. Denna artikel är en förkortad variant av den artikel som jag för tillfället skriver för mitt ölprojekt i vardande. Jag tar tacksamt emot rättelser, tips och kritik!

Brettanomyces, ofta enkelt förkortat brett, är ett lika hatat som älskat jästsvampssläkte. Medan vissa ser den som en svårstoppad infektion väljer andra att låta den frodas och vårdar den ömt. En del anser att den ger svåra felsmaker – vem vill ha ett öl som doftar och smakar svettig hästfilt? Andra letar ständigt efter dess inneboende doft- och smakkaraktär – vem vill inte ha ett öl som doftar och smakar svettig hästfilt? Som så ofta annars är det ett fall av ”det beror på”.

Brett är från början en vildjäst, härstammande från trakterna kring Bryssel i Belgien, som man sedermera även börjat odla med lyckat resultat. Som en del av den större familjen Saccharomycetaceae förökar sig den ofta något maskformiga bretten genom så kallad knoppning, där mindre dotterceller knoppas av från en större modercell. Idag finns en rad olika brettstammar med helt egna karakteristiska drag.

Brett tillsätts ofta i syrliga ölstilar och det är troligtvis med anledning av detta som många kommit att tro att det är bretten som ger ölet dess syra, vilket i sin tur även lett till att folk som ogillar syrligt öl även avhåller sig från att dricka brettbetonade öl. Detta är sorgligt då brett, trots att den kan producera en mindre mängd vinägersyra, först och främst används för att få fram helt andra doft- och smakkvaliteter än just syrlighet. Det kan vara av intresse att notera att syra i öl istället ofta kommer från olika mjölksyreproducerande bakterier såsom Lactobacillus och Peddiococcus.

Men om brett nu huvudsakligen inte producerar syra, vad är det då det handlar om egentligen? Kemiska föreningar och torrhet är svaren. När bretten långsamt äter sig igenom sockret producerar den en rad karakteristiska och antingen ökända eller eftertraktade ämnen. Den kanske mest karakteristiska är 4-etylfenol som ger ölet tydliga drag av bondgård, stall och plåster. Härutöver kan bretten även avge isovaleriansyra, en karboxylsyra som bland annat förekommer i fotsvett, som ger ölet drag av hästsadel, fotsvett och ost (dessa osttoner skall dock inte sammanblandas med de ostiga drag man kan hitta i lambic som då oftast kommer från lagrad humle) samt fenolen 4-etylguaiacol som i sin tur ger drag av rökigt bacon, nejlika och andra kryddor.

Brett har en förmåga att överleva länge under, för andra jästsporer, ogynnsamma/omöjliga förhållanden och den kan genom sin ihärdighet spjälka större, och för andra jäststammar, oförjäsningsbara sockerarter. Brettens överlevnadsförmåga gör att den fortsätter sin sockerspjälkning långt efter att de andra jästsorterna dött och därmed påverkar bretten också ölet under en längre tid. Med anledning av att en större del av sockret spjälkas blir därför brettiga öl mycket torra med tiden . Denna tilltagande torrhet gör att öl som utsatts för mjölksyrebakterier upplevs som än mer sura, varför det kanske inte är konstigt att det kan vara svårt att skilja brett från syra.

Founders i Göteborg

2009-09-23T16:04:00.003+02:00

Litet tips tips till er i Götebogstrakten: Haket har nu fått in två öl från det amerikanska bryggeriet Founders. Körsbärsölet Cerise och DIPA:n Double Trouble står på hyllorna. Personligen tyckte jag inget vidare om Cerise. Double Trouble hade stor potential men var tyvärr inte purfärskt. Dock värt att testa dem båda!

Istället för SBWF

2009-09-20T19:36:00.025+02:00

Att man missar mycket schyst bärs genom att inte gå på Stockholm Beer and Whisky Festival kommer att bli smärtsamt uppenbart när fler och fler ölbloggsinlägg från mässan börjar dyka upp. När jag och K igår blev inbjudna på lite ölprovande hos Marsiblursisarna visste jag dock att vi skulle få testa en hel del kul grejer som gott och väl skulle kompensera för att man ej befinner sig i Stockholm. Så håll till goda med denna kavalkad av godsaker!

Först ut Lagunitas Cappuccino Stout. Flaska inköpt i Danmark som stått ett tag i förråd. Ett mörkt svartbrunt öl med beige skumkrona. Doften var chokladdriven med inslag av både mjölkchoklad och chokladpulver medan kaffedragen var nedtonade latte macchiato style. Mörkt frukt, ett litet uns av vaniljkola och en lätt olivaktigt och kartongig oxidation rundade av. Smaken hade en initial sötma med tydlig bitterhet som bet till direkt men som sedan klingade av på ett trevligt sätt. Mörk choklad, mjölkchoklad, nescafé, lätt vaniljkola och en viss olivoxidation. Lätt oljig med medelstor kropp och en medelstor beska. Ett öl som verkar ha tappat mycket av sin kaffekaraktär och som är ett talande exempel på att kaffeöl skall drickas så färska som möjligt.

Som öl nummer två kom passande nog… Surly Two! Det producerades enbart 400 flaskor av denna fruktbastardiserade stout och med tanke på att ölet släpptes i maj 2008 är detta troligen en av de sista oöppnade flaskorna ute på marknaden. Ölet var mörkbrunt till svart med beige skumkrona. Doften drog åt transbärsmarmelad, hallonbalsamvinäger, vaniljig ek, jordkällare, lätt choklad, överekat rött vin och lite parfymerat nagellack. Med sin markerade syra och tanninliknande skalbitterhet hade ölet verkligen tagit upp toner av råa tranbär. Lätt choklad och karamell i bakgrunden med vaniljig ek, överekat rödvin, liten alkoholkänning och viss rostning på slutet. Ett öl som är svårt att greppa. Absolut inte dåligt men snarare spännande och kul än jättegott.

Kvällens tredje öl var mitt enda bidrag. St. Bernardus Abt 12 Special Edition är, precis som Surly Two, ett jubileumsöl. St. Bernardus bryggde sin variant för att fira bryggeriets sextioårsjubileum. Ölet ligger på stadiga 11% - en halv procent högre än den vanliga Abt 12 – och har bryggts med Golding och Challenger från belgiska Poperinge. Detta brunröda och jästgrumliga öl med smutsvit skumkrona var, precis som de övriga ölen från St. Bernardus, en omisskännlig esterbomb. Röda solmogna bär och likaledes mogna päron dominerade doften. Därunder låg det mjuka, komplexa, lätt kryddiga och vaniljkolaliknande maltfundamentet tillsammans med ett gäng lätta plåsterfenoler. En fantastisk arom som inte påminner så lite om att dofta på rosa moln! Smaken var komplext estrig och de röda solmogna bären och päronen gick igen tillsammans med röd lakrits, vaniljkola, lätta fenoler som drog åt plåster och vitpeppar samt en svartpepprig alkohol. Mjukt i munnen med den där fantastiska kolsyran som St. Bernardus så ofta bjuder på. Avslutade med en liten nobel beska samt en lätt syra som bröt av perfekt. Det är bara att konstatera att St. Bernard Brouwerij brygger några av Belgiens bästa öl!

Efter denna formidabla munorgasm var det dags att bryta av med lite sällsynt suröl. Bullfrog Frambozen – oh yes! – är inte något man stöter på varje dag. Den första batchen av ölet, som denna flaska var en del av, bestod av 300 flaskor och skall enligt ryktet sålt slut på mindre än 20 minuter. I glaset var ölet vackert rödskimrande kopparfärgat och hade ett gräddvitt skum. En fantastisk hallonarom av såväl mogna som omogna hallon direkt från busken. Här fanns också syrlig hallonvinäger, lätt hästfilt, kryddigt och vaniljigt trä samt en lätt rödvinsfruktighet. Smaken hade en lätt sötma och en tydlig men inte överdriven syra som drog åt hallonvinäger och här fanns det hallon i mängder vill jag lova! De lätta brettiga inslagen av hästfilt och citrusjuice samt de torra och kryddigt vaniljiga trätoner gav ölet ett visst djup innan det avslutade med en liten beska. Ett riktigt charmtroll till öl!

Efter en lättare hallonsuris är man givetvis sugen på en kraftig imperial stout och valet för kvällen stod mellan Great Divide Barrel Aged Yeti och Boulevard Imperial Stout. Vi enades om att Boulevards variant kändes mest rätt och korken flög av. 11 960 flaskor har producerats av detta öl och vi satte i oss flaska #6046. Denna imperial stout är en blend av 10% (fyra månaders) fatlagrat öl och 90% färskt öl. Ett kompakt svart öl med en imponerande ljusbrun skumkrona. Doften bjöd på en hel del kola (vanlig, vanilj- och smörkola), toffee, både ljus och mörk choklad, lite mörka bär, asfalt, jord och svartpeppar. Smaken hade en fint avvägd initial sötma med tydlig rostning. Nymalt kaffe, rostade kakaobönor, asfalt, svartpepprig alkohol, kola, ekfatsvanilj, lite jord och en lätt fruktig humle. En liten rostad maltsyra fanns med i bilden men den tog aldrig över. Medelstor kropp och medelstor beska. Överlag en riktigt trevlig imp stout där bryggaren visat prov på sina blending skills!

Därefter plockades Olde Gnarly Wine fram, kvällens andra öl från Lagunitas Brewing Company. Ett fantastiskt vackert djuprött öl med en ljusbeige skumkrona. Doften bjöd på en rätt trevlig maltprofil med kola, toffee, något pudrig choklad samt en hel del torkad frukt. Här fanns även en del friska (nästan lite mintiga) humletoner och en lätt oxidation. Smaken hade liknande drag av kola, toffee, lätt smörkola, pudrig choklad, torkad frukt och pingvinsstång med rabarbersmak (vilket är det drag jag oftast hittar i välhumlade öl (där humlen börjat dö) med ett kraftigare maltfundament). Här fanns visserligen en del sötma men ölet blev lyckligtvis aldrig sliskigt. Lite pepprig alkoholkänning även i detta öl. Bättre än väntat utan att vara makalöst. Det bästa ölet jag testat från Lagunitas är och förblir dock Sonoma Farmhouse Hop Stoopid.Kvällens näst sista öl var kanske också kvällens allra bästa bärs. 3 Fonteinen Schaerbeekse Kriek bryggs enbart med de exklusiva Schaerbeeksesurkörsbären. Ännu ett vackert rödskimrande öl med ett ljusrosa skum. Doften var en brettad körsbärsdröm med mogna körsbär, körsbärskärnor, bittermandel, lite nypon, citrusskal, hästfilt, stall och en lätt ostton. I smaken fanns en del syra men det var långt ifrån Cantillonsurt. De mogna körsbären tävlade med den funkiga bretten om vem som skulle få spela huvudrollen. Mogna bär, körsbärskärnor, bittermandel, lätt nypon, hästfilt, citrusskal och ostig humle gjorde detta till ett riktigt göttig öl!

Avslutningsvis drog vi även en tråkig flaska Southern Tier Un*Earthly som lämnas därhän för att inte smutsa ner resten av inlägget.

Gigantiska tack till Andreas och Maria för allt! Ni är bäst!

Amager Fru Frederiksen

2009-09-17T19:17:00.003+02:00

Efter att, ofrivilligt, ha kommit en timme för tidigt till jobbet - hur kan man egentligen glömma att man skall börja sent (det borde ju uppenbarligen ligga i ens intresse att minnas att man kan sova en timme längre på morgonen) - och sedan legat i som en brinnande gnu hela dagen förtjänar jag en bira såhär på kvällskvisten.

Det är andra gången som jag dricker Amager Fru Frederiksen - får skicka ett sent tack till Weine för det första smakprovet! Jag minns grunddragen i ölet, men att det var en sådan grön paprika-bomb hade jag glömt! (Gröna toner av paprika i öl är sannerligen the shit, som ungdomarna av idag säger.) Tillsammans med de torra dragen av jord, kaffebönor och svartpeppar känns det precis som att äta en paprika som precis dragits upp ur jorden. Om paprikor nu hade dragits upp ur jorden det vill säga...

Burka(r)

2009-09-08T20:59:00.008+02:00

Slänger in en länk till en artikel om amerikansk öl förpackade på burk. Enligt amerikanska Brewers Association är det tydligen nu 45 craft breweries som förpackar minst en del av sina öl på burk.

Två frågor. Någon mer än jag som blir sugen på att knäcka en iskall burk Hoegaarden Rosée när man läser detta? Och när kommer denna trenden nå de svenska bryggerierna?

Bryggeriet vi älskar att hata

2009-09-07T18:26:00.015+02:00

Grabbar, jag har världens idé! Med tanke på att vårt ölrecept är så genomruttet kanske vi skulle börja lagra ölet på whiskyfat – det kan ju inte bli dåligt! Vi ser till att vara noga med att förklara hur många dagar ölet legat på fat – sådant säljer! Vi förpackar ölet i ofärgat glas – det är ju coolt – och sedan avslutar vi det hela med att paketera eländet i en påkostad (men ändå inte så påkostad) pappförpackning för att locka till oss lättlurade whiskynördar som är på eskapad i ölets värld.

Det är svårt att inte häpnas och förundras över hur bra buskis-bryggeriet Innis & Gunns odyssé i whiskyfatslagrat öl säljer. För varje nytt släpp verkar flaskorna flyga av Systemethyllorna i allt snabbare takt. För varje nytt släpp verkar folk bunkra upp med ännu fler flaskor än gången dessförinnan. För varje nytt släpp verkar folk tro allt hårdare på att ölet faktiskt är räddningen på världens alla problem. Som de flesta av oss vet brukar folk ha fel och så är fallet även här.

Alla de andra ölen skrattar (välförtjänt) I&G i ansiktet. I&G-ölen tror att de är de coolaste katterna i stan. Haha, säger vi! I&G-ölen tror att fatlagring är ett självändamål. Stackars satar, säger vi. I&G tror att de är det nya musikhoppet när vi andra innerst inne vet att I&G är Gyllene Tider. Det finns faktiskt en beklämmande likhet mellan I&G och just Gyllene Tider. De är båda omåttligt populära, de är båda självgoda och svenniga en masse och de är båda epidemier som måste stoppas!

Trots alla dessa flagranta fakta verkar I&G ändock alltså ha nått fram till whiskynördarnas hjärtan – vilket givetvis är en stor skam. Jag har inte druckit mycket whisky i mina dagar men jag har druckit tillräckligt mycket för att förstå att om jag någonsin provar en whisky som påminde minsta lilla om I&G så skulle den med största sannolikt sågas vid fotknölarna av alla som påstår sig tycka om whisky. Så varför utsätta sig för detta sötsliskiga "whisky"-slabb från I&G om man nu gillar whisky? Det finns ju betydligt mycket bättre och komplexa alternativ där ute! Saker som vi missar att få in på Bolaget bara för att de måste få plats med alla I&G-flaskor.

Nej, var nu snälla och tänk er för nästa gång ni köper på er 15 lådor I&G-öl. Det kan faktiskt innebära att vi måste stå ut med ännu ett öl från bryggeriet…

Halvtråkigt släpp

2009-09-01T19:09:00.009+02:00

För första gången på mycket lång tid kunde jag inte flexa från jobbet för att gå på morgonens nyhetssläpp. Detta resulterade givetvis i att Innis & Gunn Highland Cask tillfälligt hade tagit slut när jag väl kom till bolaget. Frågan har ställts förut men; vad är det för fel på människor egentligen? Varför denna vansinniga hajp kring de sliskiga smörkolebomberna?! Jag kan förstå att man (motvilligt och med hjärtat fyllt av hat) vill testa ölet, men den uppbunkring som folk verkar göra med öl från I&G är för mig fullständigt oförståelig. Fler flaskor skulle anlända till Systemet i Nordstan senare i veckan för den som missade ölet idag.

För egen del är jag helt klart mest nyfiken på Timmermans Oude Gueuze. Är det detta öl som kommer att göra att vi förlåter Timmermans för alla deras "lambic"-synder? Återstår att se. Annars kan jag väl inte säga att jag har sådär ruskigt höga förväntningar på några av de övriga nyheter - givetvis bortsett från klassikern North Coast Old Stock Ale (fast den ser jag mest fram emot att få återkomma till om några år).

Aja, som alla vet har vi inom en rätt snar framtid betydligt roligare släpp att se fram emot!

Defekta rökare

2009-08-25T20:39:00.009+02:00

Man kan tycka vad man vill om Systembolaget, men de skall ha cred för att vara lätthanterliga när kommer till defekta varor. Innehållet i den flaska Rogue Smoke Ale som jag köpte när ölet kom som nyhet hade en, enligt mig, alltför tydlig syrlighet med drag av gammal disktrasa. Dagen efter missödet drog jag med mig flaskan, med större delen av innehållet kvar, till jobbet och därefter till bolaget. Fem minuter efter att jag anlänt i butiken hade personalen tagit emot flaskan, gett mig pengarna tillbaka och, på min order, beställt en ny flaska. Det räckte med att jag i två meningar förklarade att ölet hade en lättare defekt som tog död på hela dryckesupplevelsen. Ingen ifrågasättning. Inga problem.

En vecka senare sitter jag och njuter av en flaska Smoke Ale som inte är det minsta defekt. Ingen störande syrlighet och inga disktrasor så långt tungan och näshåren kan nå. Däremot ett rököl som vissa kanske skulle välja att kalla elegant medan andra nog hellre skule välja att karakterisera det som "lite väl vanilla för att vara Rogue". Själv hamnar jag nog någonstans i mitten... ett rätt schyst rököl som snarare får en att längta efter en flaska SmokeJumper än att stilla rökbehovet.

Saison från det forna lattebryggeriet

2009-08-18T20:35:00.017+02:00

”Det var en gång ett bryggeri vid namn Brouwerij Latte…”

Det skulle kunna vara början på en historia om ett belgiskt kaffe(latte)ölsbryggeri, men så är dock inte fallet. Istället handlar det om det belgiska bryggeriet Brouwerij Contreras, som 1818 startades upp som Brouwerij Latte av Valère Latte. Bryggeriet såldes sedermera vidare till René Contreras som omdöpte bryggeriet efter sig själv. Idag är det tredje generationens Contreras som driver bryggeriet med Ann Contreras och maken Frederik De Vrieze i spetsen.

Själv har jag enbart druckit bryggeriets marsöl Especial Mars tidigare – ett öl som inte riktigt föll mig i smaken. Idag var det dock på dags (du läste rätt) att ge bryggeriet en ny chans när den, relativt nysläppta, torrhumlade (amarillo) saisonen Valeir Extra, som fått namn av den lokala legenden om Valeir som slogs i slaget om Gavere 1453, fick kapsylen… avkapsylerad (?).

Jag inser det paradoxala i att skriva att det grumliga och vitskummande ölet var ljust mörkgult, men det var just vad det var. Doften bjöd in till en kavalkad av apelsindrivna amarillotoner där den söta citrusfrukten (både apelsin och söt citron) mötte lättare inslag av syrligare citrusfrukt. På toppen fanns en lätt jordig funkighet och en antydan till plastiga fenoler. I munnen lekte ölet Gobiöknen och man blev faktiskt törstig av ölets knockoutliknande torrhet. En nätt syra lyckades skära sig igenom och fram vällde humlestinna färska citroner, färska apelsiner, lite för gamla och torra apelsiner och det vita på apelsinskalet. Med all humlen följde även en lätt jordighet och en trevlig sälta. Kroppen var lätt och efterbeskan oväntat återhållsam efter alla humletoner.

Saison är utan tvekan en av mina favoritstilar när det kommer till belgiskt öl – kanske till och med om man betänker alla ölstilar – och i min mening har Contreras lyckats utmärkt med denna välhumlade variant där doft- och smakspektrum gjorts stora utan att ölet blivit alltför kraftig på något sätt. Kul överraskning!

Komisk öl.

2009-08-13T19:40:00.004+02:00

Dagens tips; kolla in avsnitt 1465 av den amerikanska webcomic:en Questionable Content!

Tack för länken K!

Gissa ölet.

2009-08-10T20:45:00.009+02:00

Ledtråd: Ett nyhetsöl som får mig att tänka på att jag personligen mer saknar ett riktigt bra brittiskt barley wine (som alltså ej utsatts för humledöden) i Systemets standardsortiment än vad jag saknar en bra sönderhumlad DIPA. Jag inser att detta uttalande kommer att innebära spöstraff nästa gång jag träffar några av mina fellow ölbloggare, men jag har alltid varit mer maltskalle än hophead...

PS. Någon mer än jag som tycker att ölet varit bättre, i färskt tillstånd, i tidigare årgångar? Utan tvekan tjänar ölet på att få stå ett tag. Har både druckit en 2007:a och en 2008:a i år och båda har erbjudit en större komplexitet än den färska 2009:an. DS.

Vit vecka

2009-08-05T20:24:00.008+02:00

Vad göra när ölsuget blir för stort under en vit vecka? Givetvis tar man tillfället i akt och testar Systembolagets utbud av alkoholfritt öl! Vad säger ni - låt oss ponerar att 2.8% och starkare ABV räknas som alkoöl - dricker ni alkoholfritt ibland eller är det alkoöl eller inget som gäller?

Brooklyner-Schneider / Schneider & Brooklyner?

2009-08-01T17:43:00.007+02:00

Upptäckte precis att Systembolaget uppenbarligen trodde att den flaska Brooklyner-Schneider Hopfen-Weisse jag idag köpte var en Schneider & Brooklyner Hopfen-Weisse. Hade fått pynta 27.50 kr för flaskan istället för 109 kr. Åh nej.

Apis Póltorak Jadwiga

2009-07-23T21:04:00.008+02:00

Mjöd är kanske inte något man dricker varje dag. Själv har jag både liten koll på och erfarenhet av denna honungsstinna ölkusin. Hur som helst, för ett tag sedan tittade mjödet Trójniak Piastowski förbi som tillfällig nyhet på Systembolaget. Producent var polska Spółdzielnia Pszczelarska Apis. Nu skall detta inlägg inte handla om Piatowski utan istället skjuter vi fokus vidare till ett annat mjöd från Apis, nämligen Póltorak Jadwiga.

Mjöd stilbestäms utifrån hur mycket honung som ingår i förhållande till mängden vatten och Jadwiga, som är en Póltorak, består av hela 720 gram honung per liter färdig dryck – dessutom har man, bara för att götta till det lite extra, hävt i lite hallon och vildrosor. Föga förvånande har vi att göra med en rätt söt rackare. Póltorak lagras ofta under lång tid och vad gäller Jadwiga har jag hört och läst rätt varierande siffror – det har sträckt sig mellan 6 och 25 års tid på tunna. (Det kan vara så att mjödet låg längre för några år sedan men att lagringstiden minskat med ökade produktionskrav.) Dessutom skall nämnas att Jadwiga även är intressant för alla rating-nördar, då det är det mjöd som har högst poäng på RateBeer.

Den gode Andreas har två gånger under ganska kort tid bjudit mig på smakprov av denna nektar, tack min vän, och jag har svårt att göra något annat än att falla pladask. Med sin extrema sötma, med sin avsaknad av kolsyra, med sin höga alkoholhalt (16%) och… ja med hela dryckesupplevelsen som grund kan man inte undgå att detta ligger närmre ett dessertvin än ett öl. Fullproppat till bredden med dofter och smaker av honung, torkad frukt (tänk söt sherry), färsk frukt, blomnektar och med en lätt touch av blomsteräng och himmelrike. Ge mig en flarra (eller kanske snarare några centiliter) till min osttallrik och jag skall prisa dig för evigt!

För er som vill testa Jadwiga kan det vara av intresse att veta att det faktiskt finns med i beställningssortimentet . Bor du i AB-län kan du beställa enstaka flaskor, nummer 83791. För oss andra är det 6-pack som gäller, nummer 71412.

Det var allt för idag.

Att dricka sina lagrade öl

2009-07-19T21:40:00.011+02:00

Ett stort I-landsproblem med att stoppa undan några flaskor öl då och då är att man någon gång måste/bör hitta ett tillfälle att dricka dem. Jag har egentligen aldrig haft något uttalat mål att bygga upp en stor ölkällare, däremot har jag ofta köpt på mig någon/några flaskor extra av intressanta öl med lagringspotential och slängt in dem i mitt ölförråd. Nu har det helt plötsligt blivit en del öl – något som jag smärtsamt lade märke till när jag för en tid sedan, på grund av (för ölet) ohälsosam temperaturökning, fick bära hela samlingen till mina föräldrars och ställa ner alltihop i deras svala källare.

Hur som helst så finner jag det mycket svårt att hitta rätt tillfälle att dricka av mina lagringsobjekt. Detta beror i stor utsträckning på att det hela tiden cirkulerar så mycket nya öl som måste testas. En annan anledning är att jag, vilket kanske låter lite dumt, utvecklar en slags känslomässig koppling till de lagrade ölen. Ofta har jag bara en eller ett par flaskor av varje öl, varför det känns som att man verkligen måste öppna flaskan vid rätt tillfälle. Detta eviga väntat på det perfekta ögonblicket är givetvis idiotiskt så det förslår och det innebär en uppenbar risk att man missar ölets peak. Istället för att leta efter ögonblicket bör man självklart låta tillfället skapas när man väl öppnar den där speciella flaskan.

Som avslutning följer jag Barks exempel och slänger upp en liten lista över vilka öl som befinner sig i "min källare" och min kyl idag, söndagen den 19 juli 09. Denna gången blir det ingen kategorisering enligt ölstil utan istället får det bli en hederlig gammal lista från a till ö. Det skall även nämnas att jag väljer att hålla några flaskor hemliga då Rekan och Andreas någon gång inom en snar framtid skall sättas på blint prov. Då kör vi.

Abbaye de St Landelin Mythique, 1 st
BFM Abbaye de Saint Bon-Chien 2008, 3 st
BFM Abbaye de Saint Bon-Chien Grand Cru 2008 (Vin Jaune Barrel), 1 st
BFM Cuvée du 11ème, 1 st
BrewDog Paradox SmokeHead (Batch 015), 1 st
Brooklyn Black Chocolate Stout 06-07 (1 st), 07-08 (3 st), 08-09 (8 st)
Brooklyn Local 1, 1 st
Brooklyn Monster Ale 2007, 3 st
Bush / Scaldis Prestige 2008, 1 st
Cantillon Grand Cru Bruocsella 100% Lambic Bio 2003 (1 st), 2005 (1 st)
Cantillon Gueuze 1996, 1 st
Cantillon Gueuze 100% Lambic Bio 2006 (1 st), 2007 (1 st), 2008 (1 st)
Cantillon Iris 2006, 3 st
Cantillon Kriek 2007, 3 st
Chimay Blå 2008 (2 st), 2009 (1 st)
Corsendonk Christmas Ale 2008, 1 st
De Dolle Stille Nacht 2008, 2 st
De Molen Bommen & Granaten 2008, 1 st
De Molen Rasputin 2008, 1 st
De Molen Hel & Verdoemenis 2008, 1 st
Dieu du Ciel Solstice d'Hiver, 2 st
Dupont Avec les Bons Voeux, 1 st
Duvel Tripel Hop, 2 st
Flying Dog Wild Dog Barrel-Aged Gonzo, 2 st
Flying Dog Wild Dog Schwartz, 1 st
Gales Prize Old Ale 2007, 1 st
Glazen Toren Saison d'Erpe-Mere, 2 st
Goose Island Bourbon County Stout 2008, 4 st
Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blå 2007 (1 st), 2008 (1 st)
Great Divide Hercules, 2 st
Great Divide Hibernation Ale 2008, 2 st
Great Divide Oak Aged Yeti Imperial Stout, 3 st
Harviestoun Bitter & Twisted, 1 st
Herslev Midsommer Bryg, 1 st
Ichtegems Grand Cru 2006, 1 st
Jolly Pumpkin Bam Biere, 2 st
Jolly Pumpkin La Roja, 2 st
Kasteelbier Donker 2006, 1 st
Left Hand SmokeJumper, 1 st
Liefmans Kriekbier, 1 st
Mikkeller Beer Geek Breakfast, 1 st
Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel, 1 st
Mikkeller Black / 黑, 1 st
Mikkeller Festival Special Edition 2009 – Stella 0, 1 st
Mikkeller Single Hop Simcoe IPA, 1 st
N’Ice Chouffe 2008, 1 st
Nils Oscar Saison, 2 st
North Coast Old Rasputin Russian Imperial Stout 2008, 1 st
North Coast Old Stock Ale 2008, 1 st
Nynäshamns Bötet Barley Wine, 1 st
Nynäshamns Fatlagrad Smörpundet Porter, 1 st
Nøgne Ø Dark Horizon Second Edition, 1 st
Nøgne Ø Dobbel IPA, 1 st
O’Hanlons Thomas Hardy's Ale 2007 (1 st), 2008 (3 st)
Orval, 2 st
Oud Beersel Oude Geuze Vielle, 1 st
Port Brewing Hop 15, 1 st
Rochefort 10, 3 st
Rogue Double Dead Guy Ale, 1 st
Rogue Imperial Stout 2006 (3 st), 2007 (1 st)
Rogue Old Crustacean Barleywine 2008, 1 st
Rogue Smoke Ale, 1 st
Schloss Eggenberg Samichlaus Bier 2006 (1 st), 2007 (1 st), 2008 (1 st)
Shipyard Barley Wine Style Ale (Pugsley Signature Series), 1 st
Sierra Nevada Bigfoot 2007 (1 st), 2008 (1 st)
Sierra Nevada Celebration Ale 2008, 1 st
St. Bernardus Abt 12 Special Edition, 1 st
Stone 07.07.07 Vertical Epic Ale, 1 st
Stone Double Bastard Ale 2007, 3 st
Stone Old Guardian 2008, 2 st
Stone Imperial Russian Stout 2008, 3 st
Struise Pannepot Grand Reserva 2005, 2 st
St. Sylvestre Bière Nouvelle, 1 st
Three Floyds Behemoth Barleywine 2009, 6 st
Traquair House Ale, 3 st
Westvleteren 12, 1 st

Upp- och nerdaterad bland kemiska nyponbomber.

2009-06-14T21:14:00.005+02:00

På grund av ett nystartat ölprojekt, som förhoppningsvis snart skall sätta igång på allvar, har ölbloggandet hamnat lite i skymundan den senaste tiden… som ni kanske märkt. Jag är tveksam till att det kommer bli jättemycket inlägg här de kommande veckorna, då ölkrafterna alltså primärt fokuseras på annat håll… men snart kommer det dyka upp roliga saker i internetölsvängen!

Nu till något helt annat. Låt oss skriva några osammanhängande meningar om ett av de senaste hatobjekten i ölbloggosfären; Hoegaarden Rosée. Jag sällar mig gärna till skaran av tvivlare – det finns så mycket som inte är okej med detta öl att man faktiskt blir en smula mörkrädd när man dricker det. Att ölets främsta kvalitet är den söta kommentaren ”Koel Drinken” på burkens säger väl en del. (Huruvida ”Koel Drinken” faktiskt refererar till att det på något sätt skulle vara hippt att dricka ölet eller om det snarare handlar om den rekommendation man får angående dryckestemperaturen på burken, 3 grader Celsius (?!), låter jag vara osagt.) Hur som helst är jag smått förvånad över att ingen skrivit om hur skandalöst mycket detta ”öl” doftar och smakar som nyponsoppa. Är det alltså bara jag som vill äta ölet med sked och ha i ett gäng mandelbiskvier?

Fler dåliga nyheter...

2009-06-01T19:20:00.010+02:00

Ni som har bra koll på de senaste nyheterna har säkerligen redan läst det, men för er andra kan det vara intressant att få veta att hagelstormar har förstört stora delar av årets tyska Hallertau-skörd. Det är inte bara odlingsområdet Hallertau som råkat ut för hagelstormarna utan även Tettnang och Saaz skall ha drabbats. Se mer här, här och här.

(Bild från examiner.com)

Oroväckande problem hos Drie Fonteinen

2009-05-24T17:45:00.006+02:00

En söndrig termostat har förstört runt 100.000 flaskor lambic hos det belgiska lambicblanderiet Drie Fonteinen. Trots att detta motsvarar så mycket som en tredjedel av blanderiets årliga avkastning menar "blandmästare" Armand Debelder att blanderiet kommer att överleva. Utbudet kommer dock givetvis att påverkas. För mer information klicka här!

(Tack till Andreas för nyhetstipset.)

Kort om ölsamarbeten

2009-05-16T20:02:00.015+02:00

Det ligger sannerligen i tiden att brygga öl tillsammans med andra. Under det senaste halvåret har vi på Systembolagets hyllor sett allt ifrån en svensk-norsk kollaboration i Nøgne Ø:s och Dugges Sahti, en tysk-amerikansk vetebock från Schneider och Brooklyn Brewery och ett tripelsamarbete (i dubbel bemärkelse) mellan Stone, Alesmith och Mikkeller. Snart dyker även ett andra samarbetsöl som centrerar kring Stone Brewing Company upp på Systembolaget, nämligen kryddölet Special Holiday Ale som bryggts tillsammans med Jolly Pumpkin och Nøgne Ø – frågan är nu bara vilken variant som kommer att komma, mer info här!

Stone har för övrigt igång ett tredje samarbetsprojekt som relativt snart borde nå marknaden. Denna gång har man arbetet med det skotska bryggeriet BrewDog och Massachusettsbaserade Cambridge Brewig Company. Resultatet, Juxtaposition Black Pilsner, är det första lagerölet som bryggts hos Stone. Här pratar vi bastardpilsner med en ABV på 10% som blivit massivt humlad med Sorachi Ace från Japan, Motueka från Nya Zeeland och Saphir från Tyskland.

Ett annat nytt gemenskapsöl, som kom ut i april i år, är ”a 3 fishheaded floyd dog production” i form av Popskull där Three Floyds slagit sig samman med Dogfish Head för att brygga brown ale som beskrivs som en ”old school, german brown ale with palo santo wood and botanicals”.

Ett av de charmigaste ölsamarbetena är utan tvekan Collaboration Not Litigation Ale som bryggs av Coloradobryggeriet Avery Brewing Company i samarbete med Kaliforniska Russian River Brewing. Samarbetet påbörjades efter att bryggeriernas två bryggmästare, Adam Avery och Vinnie Cilurzo, blivit vänner och insett att de båda bryggerierna producerade ett öl i belgisk stil som kallades för Salvation. Istället för att, på amerikanskt manér, bestämma vem som skulle få rättigheten till namnet genom en domstolsprocess beslöt man att sig för att framställa ett tredje öl genom att blanda de båda Salvation-ölen.

Samarbetsviljan mellan Avery och Russian River har hållit i sig och på senare tid har man även bryggt ett öl tillsammans med några av Amerikas viktigaste bryggare/bryggerier. Jag talar givetvis om det eftertraktade surölet Isabelle Proximus som bryggdes 2008 hos Lost Abbey med bryggmästare Tomme Arthur i spetsen. I detta samarbete deltog även Rob Tod från Allagash, Sam Calagione från Dogfish Head och den italienske ölexperten Lorenzo Dabove. Inspiration till ölet fick bryggarna under en gemensam resa till Belgien – där Calagione gjorde researcharbete till sin bok Extreme Beer: An Enthusiasts Guide to Brewing Craft Beer at Home. Efter att en rad besök på lambicbryggerier och –blanderier bestämde man sig för att tillsammans göra ett suröl där varje bryggeri skulle bidra med varsin jäststräng och ett antal ekfat. Resten är, som de brukar säga, historia…

Braunstein Heritage 2006

2009-05-11T22:34:00.012+02:00

Denna helvetiska jobbdag till ära dricker jag en likaledes helvetisk flaska Braunstein Heritage 2006 (flaska #666). Vi pratar dansk dubbelbock på 10.5% som alltså kommer i numrerad utgåva inpaketerat i ett, för oss svagsinnade, respektingivande rör i kartong - vilket givetvis gör att vi gladligen betalar ett markant överpris för ölet. Så var det sagt.

Det råder viss förvirring, i alla fall i mitt huvud, angående hur de olika årgångarna av Heritage har släppts. Som jag förstår det bryggdes ölet för första gången 2005 (4 300 släppta flaskor). I slutet av 2006 släpptes 2000 av dessa flaskor. Året därpå släpptes ytterligare 1000 flaskor. Resterande flaskor skall ha nått marknaden år 2008. Årgång 2006 – vilken snart alltså skall recenseras här – släpptes på Bryghuset Braunsteins tvåårsdag i december 2007 (2 500 släppta flaskor). Slutligen kommer vi till den senaste årgången, anno 2008, där bryggeriet har följt den gamla devisen ”Allt blir bättre av att vara bourbonfatslagrat” (antal släppta flaskor är okänt).
Jag följer bryggeriets instruktioner och dricker ölet ur en löjligt stor cognacskupa. Ett vackert rödskimrande brunrött öl faller ner i kupan och bildar ett snabbt utdöende gulsmutsvitt skum som snart vilar kring glasets ytterkant i en tunn skumring. Doften är initialt mycket driven av sin maltighet med en fint utvecklad och vinös choklad- och kolaton som ganska snabbt störs av en liten unken jordkällarton med inslag av övermogen och rent ut sagt ofräsch frukt. Alkoholen är mycket anonym och erbjuder endast ett uns av pepprighet. Smaken är sötmaltig med inslag av lätt rostad kola, mörk sirap, chokladdoppade nötter och en utvecklad mogen fruktighet. Återigen ger alkoholen en viss pepparton. Kolsyran är möjligtvis lite för skarp och kroppen är förvånansvärt lätt. Ölet dör helt i mitten men kommer tillbaka efter en stund med lätt rostad malt, lite sötlakrits och en tydligen undran om detta verkligen var allt...

Trots att jag inte kan säga att jag hade storartade förväntningar på Braunstein Heritage känns det hela faktiskt som något av en besvikelse. Jag hade gärna sett ett öl som, likt Fuller’s Vintage Ale, lyckas spela på sin aristokratiska subtilitet. Ett eftertänksamt öl. Ett öl som växer på en. Dessvärre lyckas inte Braunstein Heritage 2006 med något av detta. Ett stilla ”mjaha” och en tankevandring att kanske blir det bättre om det läggs på bourbonfat trots allt… men vad blir inte det å andra sidan… eller?

Svåra tider och lite reklam...

2009-05-10T21:15:00.008+02:00

Självklart var det fruktansvärt mycket lidande involverat när jag och K spenderade en kväll hos Marsiblursi för en provning av öl och ost i kombination. Många spännande, oväntade och otroligt snygga giftermål hittades i denna för mig ganska nya värld. Jag kan tyvärr inte, på grund av sekretesskäl, skriva om några av kombinationerna just nu, men för den som är intresserad av att testa bra öl och ost i kombination kan jag tipsa om att Andreas kommer att hålla i en ost- och ölprovning på Dugges Bärsklubb nästa gång! Be there!

(PS. För mer ost och öl; kolla gärna in Dempas senaste inlägg med tillhörande kommentarer. DS.)

idag: insult... oops, jag menade givetvis konsult.

2009-05-05T21:43:00.005+02:00

Efter en lång arbetsdag fylld till bredden med konsultiskt mumbo jumbo, vad bättre än att lugna nerverna med en flaska Rochefort 10 som kommit ett år närmre sitt bäst-före-datum...

Nöjesguiden skriver öl - undergången är nära?

2009-05-03T22:41:00.004+02:00

Återigen är jag något sen med inläggandet, men när en ökänd skribent på Nöjesguiden börjar skriva öl måste det ju bara kommenteras! Tydligen är det Flying Dog Brewery som är det nya svarta och då främst genom, och låt mig citera; "legendariska ölet" Flying Dog Schwartz - som enligt samme skribent även beskrivs som "världens dyraste öl". Där ser man!

Det hela är nästan bättre än när Aftonbladet lovordade Duvel Tripel Hop som om det vore flytande guld rinnandes ur ungdomens källa.

Jag får såhär i förhand be om ursäkt till Flying Dog Schwartz då skriverierna lär generera ett visst poängavdrag när jag drar korken ur min flaska...

Ferran och veteölet

2009-05-03T17:14:00.009+02:00

Något fördomsfullt/fördumsfullt kan man kanske tänka att spanskt öl inte brukar vara sådär överdrivet spännande - egentligen är det väl frågan om något lands öl skulle anses vara särskilt kul om man, av ren okunskap, främst såg till makrobryggerierna och drog alla över en kam. I vilket fall, efter min senaste runda till bolaget fick jag med en flaska av nysläppta Estrella Damm Inedit. Ett spanskt veteöl på 75 centiliters flaska från kommersiella Barcelonabryggeriet Damm. Jag skall erkänna att mina förväntningar inte direkt var skyhöga när jag lade flaskan i korgen. Att flaskan har ett litet cheesy häfte med svartvita bilder hängande kring flaskhalsen gör inte heller saken bättre... eller?! Vänta nu en liten stund - är inte det?! Jovisst är det Ferran Adrià och hans team från El Bulli som figurerar på och i det lilla häftet! Snabb igenomblickning;

"Inedit has been created by Damm brewmasters, heirs to a century-old tradition, and developers of highly appreciated beers, and by Ferran Adrià, Juli Soler and El Bulli’s sommeliers’ team."

Kul! Inte för att mina förväntningar på Inedit har blivit så våldsamt mycket högre, men nu skall det iallfall bli väldigt mycket roligare att testa ölet.

PS. För den som inte vet vem Ferran Adrià är föreslår jag sajten google som tydligen skall ha en ganska hyfsad söktjänst. DS.

Ölbloggarträff i Göteborg

2009-04-27T21:01:00.011+02:00

Efter en snabb vända till Malmö idag, på grund av arbetsintervju, (givetvis hann jag även att ta ett par snabba öl med Anders och Markus) har jag hamnat en bit efter alla andra bloggare och känner att det kanske blir lite väl repetativt att trycka ut ännu ett inlägg om fredagens och lör-dagens ölbloggarträffar. Jag nöjer mig därför med att konstatera att det var fantastiskt trevligt att träffa alla och att ölen som dracks under de båda kvällarna inte gick av för hackor. Sammanställning av, större delen av, helgens konsumerade öl följer:

Fredag, (Delirium, 3 Små Rum och Bishops Avenyn):
Närke Huvill (smakprov)
Fantôme Chocolat
Gouden Carolus Cuvee Van Der Keizer Blauw 2002
Piedboeuf Tripel, 3.8% (smakprov)
Southern Tier IPA
Three Floyds & Mikeller Hvedegoop
Mikkeller Drikkeriget
Mikkeller Single Hop Simoe IPA
Mikkeller Single Hop Warrior IPA
Boon Mariage Parfait 2004
Skebo Spring Surprise
Närke Stormaktsporter 2007 (?)

Lördag, (The Rover, Haket, Ölbloggarprovning, 3 Små Rum, The Rover (igen), Efterfest)
Närke Stormaktsporter (fat) 2008 (?)
Alesmith IPA
Fantôme Saison
Sidenapa
Westvleteren 12
Amager IPA
AleSmith Wee Heavy
Three Floyds Dreadnaught
Lost Abbey Serpents Stout
Struise Black Albert
Cantillon Blåbär
Bush De Nuits
Avery Samaels Oak Aged
Avery The Beast Grand Cru
Mikkels Monster
Avery Mephistopheles Stout
Amager Rated XX 2009
Three Floyds Dark Lord 2007
Wiibroe Porter Imperial Stout (utgången 1991)
AleSmith Decadence 2005
Samuel Adams Triple Bock
Struise Pannepot Reserva
Dogfish Head Raison D Extra
Gulden Draak, 9 år
Närke cAmarillo
Boon Mariage Parfait 2004
Boon Gueuze 2003-2004
Nøgne Ø Sunturnbrew
Cantillon Gueuze (fat)

Kasteel Bier Tripel/Blonde

Urbock 23

Rogue I2PA
Oak Aged Yeti Imperial Stout

Sämre ölhelger har man haft...

Åh vilken natt... och så vidare

2009-04-22T18:15:00.021+02:00

Den gångna lördagen bjöd på en ypperligt trevlig ölkväll tillsammans med diverse ölvänner. Det hela började som en Rogueprovning hemma hos mig och slutade med allt från Behemoth till infekterad Speedway Stout. Precis som det skall det vara med andra ord! Tack till alla som var med/dök upp under kvällen! Jag tänkte dock inte skriva något längre inlägg om denna träff utan istället inriktar jag mig på den provningen som jag + K och Andreas + Maria hade några dagar dessförinnan. Jag och Andreas hade redan på förväg bestämt oss för att det skulle bli lite lugnare än vad det, av någon anledning, tenderar att bli och att provningen av denna anledning skulle förläggas till hemmets lugna vrå, med inriktning på godsaker från skafferiet.

Efter att ha knäckt nacken av ännu en niotimmarsdag på jobbet begav jag mig hemåt för att plocka upp flicka och lite bira och snart satt vi på en spårvagn på väg mot Marsiblursi’s. Kvällen inleddes med en snabb Dugges Celebration Ale på The Rover och därefter begav vi oss upp till värdparets lägenhet där vi, efter att K fått hälsa på Majken och efter lite allmänt kikande här och var, tog plats vid bordet.

Provningens första öl blev Victory Hop Wallop, ett av de ölen jag beställt från Cracked Kettle. Gyllene orangefärgat och med ett fint vitt skum fyllde ölet värdparets provningsglas från Cantillon. I doften fanns en rent absurd mängd fruktgodis, tuggummi och blommor tillsammans med söta toner av apelsin, clementin och annan söt citrus tillsammans med en mer syrlig ton av passionsfrukt. Inte helt dumt! Smaken hade även den en rejäl giva fruktgodis som drog mot söta citrusfrukter. I eftersmaken dök det upp en del grapeskalstoner tillsammans med en salt känsla och en mindre alkoholkänning. Maltfundamentet var lätt fast lyckades ändå bidra med visst fundament för de övriga smakerna. Inte världens bästa IIPA, men ändå en rätt trevlig inledning.

Andreas drog härefter fram en snabbkyld Surly Coffee Bender ur frysen. Surly Brewing Company, som de flesta främst kanske förknippar med imperial stouten Darkness, producerar även en rad alkoholsvagare öl på burk. Coffee Bender är en brown ale som livats upp med rostade kaffebönor från Coffee & Tea Limited. Ölet var brunrött med en smutsvitsgul skumkrona. Doften var mer eller mindre som att dricka en mjölkig caffè latte till rostade nötter som doppats i mellanmörk choklad. Ölet var lätt fast samtidigt gräddigt i munnen och här fanns än mer caffè latte, lätt rostad malt, nescafépulver, lite söt mellanmörk choklad och en syrlig ton av kallt svart kaffe som fått stå några timmar för länge. Trevligt sessionkaffeöl!

Som kanske framkommit vid det här laget är jag är rätt svag för sura öl och Andreas var inte sen med att möta upp med något som skulle kunna kittla mina smak- och luktlökar på rätt sätt. Näst på tur: Russian River Supplication (!!!). Som något av en surskalle var det givetvis svårt att inte bli smått lyrisk bara av att hålla den vackra flaskan i handen och läsa på etiketten. Bara någon dag tidigare hade jag och Rekan druckit Russian Rivers Pliny The Elder och idag skulle jag äntligen få testa ett av bryggeriets eftertraktade suröl! Ölet hade ett otroligt inbjudande utseende – disigt orangebrunt med ett nästan vitt skum. Doften gav lantliga och jordiga toner av häst och getost och dessutom en del omogna körsbär och lite ek. Efter en stund i glaset blev rödvinsekfatslagringen än mer påtaglig och ölet bjöd på härlig rödvinsfrukt. Den syrliga smaken hade ett relativt kraftigt maltfundament där de omogna körsbären lyste igenom på ett strålande sätt. Brettigt stall och lätt getost samsades med toner av ren citronsyra (utan att bli surt in absurdum) och sura citronkarameller. Även i smaken kändes rödvinsekfatslagringen av på ett förtjusande sätt med tydlig rödvinsfrukt. Som avslutning smekte det vita på citronskalet tungan och ibland är livet bara vackert!

Givetvis är det snudd på omöjligt att toppa den föregående upplevelsen och Andreas valde därför att byta fokus på alla plan och satsade på något sött, mindre komplext och allmänt delicious. På flaskan stod det Kuhnhenn Raspberry Eisbock 2007. (Jag sa ju att vi skulle dricka godsaker!) Ölet fyllde glaset likt en mörk nyponsoppa och det uppkom inte något skum att tala om. Doften bjöd på rättframma toner av hemkokt hallonkola, choklad, färska hallon i grädde och sådana där karameller som till hälften består av bär och till hälften av grädde. Ölet bjöd upp till en liknande dans i munnen och smaklökarna översvämmades av söta och solmogna hallon i grädde, hallonkola, choklad samt viss alkoholkänning. En pytteliten beska gick att hitta på slutet. Väldigt sött, väldigt ärligt och väldigt gott! Drickes i mindre mängder och relativt kallt (då det nog finns en risk att ölet upplevs som sötsliskigt om det blir för varmt).

Härefter var det dags för mitt andra bjudöl – även detta beställt från Cracked Kettle. Deschutes The Dissident Anno 2008 stod på bordet. (Som en parantes måste konstateras att den fina etiketten inte har så lite likheter med Death Cab For Cuties album Transatlanticism.) I snoken bjöd detta rödbruna öl med ljusgul skum på tydlig vaniljig ekfatslagring i massor. Därutöver fanns både syrliga och söta röda bär, främst röda vinbär, och det hela påminde ganska mycket om ett överekatrödvin. Lägg därtill även lite jordig brett och en lätt vinägerton som aldrig tog över showen. Givetvis kändes eken även i smaken där det både gav en torr ekig upplevelse och tydliga vanlijtoner. Mogna röda vinbär, omogna hallon och andra röda bär fanns med från början och gav lite sötma och den återhållsamma vinägerton från doften gjorde sig påmind även i smaken. Bitvis kändes det som att den torra eken försökte ta över hela munnen och det kändes lite som att stoppa en hel barrique i käften – med andra ord fanns det en hel del överekat rödvin även i smaken. Den jordiga bretten gav lite djup till ölet och balanserade upp det hela något samtidigt som tanninerna drog i överläppen. Ratebeer kallar detta för en Sour Ale, men jag skulle nog hellre gå på bryggeriets bana och säga att det är en Oud Bruin. Stilmässigt är inte det någon av mina absoluta favoriter – eken har en förmåga att ta över lite väl mycket i dess öl – men jag måste säga att jag tyckte att detta var rätt trevligt ändå.

Som avslutning på provningen plockade Andreas fram en gåva som han och Maria nyligen fått av en övernattande Ratebeerian. En gåva som skulle konsumeras så snabbt som möjligt, Thornbridge Hall Halcyon Green Hopped IPA 2008 Harvest. Denna brittiska IPA spelar i en mer amerikansk stil och bryggeriet skall enligt uppgift ha fått en rejäl nytändning den senaste tiden. Ölet var disigt apelsinorangefärgat med en något smutsvit skumkrona. Doften var mer eller mindre som att fylla ena näsborren med tallbarr och kåda och den andra med citrusindränkta gröna humlekottar. Var det någon som sa löjligt inbjudande? Även i smaken fanns mängder av kåda, tallbarr, söt citrus och lätt mango tillsammans med en torr beska. Smakmässigt ett av de ”grönare” ölen jag druckit på väldigt länge – humlekottar, omogen frukt och gräs fyllde glaset till bredden. Sötman och sältan samsades fint med beskan i den torra eftersmaken. Väldigt trevligt och att detta är brittiskt skulle inte vara enkelt att sätta vid en blindprovning.

Härefter begav vi oss till The Rover för lite kvällsmat i form av hamburgare och nachos med lite lättare öl som ackompanjemang.

Det ytterst generösa värdparet skall ha ett jättetack för denna makalösa kväll! Ni är bäst!

Blind

2009-04-17T20:11:00.012+02:00

Det hårda arbetslivet är återigen igång efter påskens sötebrödsdagar. Själv avslutade jag den första arbetsdagen med att besöka Rekan för upplockning av några öl från vår sambeställning. För att fira att det faktiskt var tisdag passade vi även på att dela på vår flaska Pliny The Elder (tappad på flaska 2009-03-02). Ölet var ljusare än väntat, något disigt och med ett smutsvitt-ljusljusgult skum. Doften gav massor av persika, spad från inlagda clemetiner, annan tropisk frukt, en gren från en svartvinbärsbuske samt lätt mjölk och grädde som gav en mjuk upplevelse i snoken. Smaken var markerat besk, torr och först efter några sippar kom frukten fram med mjölkig persikoyoghurt, färsk persika och clementin. Beska låg kvar ett bra tag i munnen och gav en salt eftersmak. Utan tvekan trevligt… även om detta nog helst skall drickas pinfärskt ur en humlekotte.

Man kanske skulle kunna tro att ett öl som Pliny skulle få ett eget inlägg, men inte här inte. Detta inlägg skall istället primärt summera upp de tre blindprovningar som K utsatt mig för under den senaste tiden. Trots några pinsamma missar kommer här hela den, något censurerade, historien i kortform (har lite bråttom då jag snart skall ut och gå på min första Soca-spelning):

Jag tror att det var K:s idé att sätta mina smak- och luktlökar på prov. I tre provningar (ljus lager, ale, porter/stout) skulle jag få prova två öl helt blint mot varandra. Det enda jag visste var att det handla om öl som fanns/funnits på bolaget den senaste tiden.

Provning 1 – lager vs lager.

Öl #1 hade en gyllene färg som var någon nyans ljusare än öl två. Vitt skum på toppen. Doftmässigt kändes det instängt och direkt tråkigt med en kakig maltkaraktär och inte så mycket mer än så. Smaken var lätt jordig och hopplöst tråkig med tunn kropp och viss maltsötma. Aningens kemisk och metallisk med lite klor och instängd källare. Min gissning: tråkig massproducerad lager utan karaktär eller själ – svårt att pricka ölen i denna kategori.

Svar: Slottskällans Slottslager. Något förvånad kunde jag konstatera att detta öl som jag faktiskt tyckt varit ganska trevligt vid tidigare provningstillfällen inte hade mycket att ge denna kväll. Den fina humlen som jag känt tidigare var helt bortblåst och hade ersatts av direkt läskiga tonerna. Troligtvis infektion.

Öl #2 var alltså något mörkare än 1:an med ett smutsvitt skum. Doften var mycket rundare än 1:an med trevlig maltkaraktär som gav lite smörkola och blommig humle. I munnen hade ölet en tyngre kropp med brödiga inslag av kex och kakor samt lätt kola och knäck. Min gissning: inslagen av smörkola fick mig att gissa Tjeckien utan någon möjlighet att göra en mer exakt gissning.

Svar: Brooklyn Lager. Ööh...whops! Utan tvekan det mest pinsamma tillfället under alla tre provningstillfällena. Den amerikanska humlen gick mig helt förbi… ända tills jag visste var det var – då började plötsligt grapetonerna spruta ut ur glaset.

Provning 2 – porter/stout vs porter/stout.

Öl #1 var kompakt svartbrunt med en vacker ljusbeige skumkrona som var betydligt kraftigare än skummet på 2:an. Doften var extremt rökig med rökt korv, skinka och ost samt lite mjölkig choklad i bakgrunden. Doften var löjligt rökig med ett fint fundament av rostad malt, choklad och lite kaffe. Humlen ligger i bakgrunden och alkoholhalten troligtvis runt 8-9 %. Det var inte särskilt svårt att hitta rätt här. Ett öl jag druckit två gånger tidigare (varav den ena gången blint). Min gissning: Left Hand Smokejumper.

Rätt svar: Left Hand Smokejumper. Victor – rökölen: 1 – 0.

Öl #2 var något ljusare än ettan med ett skum som snabbt föll samman. Doften var mycket mer chokladig än 1:an och kändes nästan lite pudrig i jämförelse tillsammans med lite kaffe. Smaken var även den mer pudrigt chokladig med lite lakrits och rostat kaffe. Alkoholhalten kändes något svagare - gissningsvis på runt 6 % - och ölet var inte snustorrt i munnen. Ming gissning: det var inte tillräckligt sött för att vara baltisk porter och det var inte tillräckligt starkt för att vara imperial stout. Slottskällans Imperial Stout och Big Boss föll bort. Men sen då? Anchor Porter? Njae. Coopers Stout? Guinness Extra? Jag kom inte så mycket längre.

Rätt svar: Nils Oscars Rökporter. (Jag kände ingen rök över huvud taget – möjligen hade röken från Smokejumper tagit livet av mina sinnesorgan.) Victor – rökölen: 1 -1.

Provning 3 – ale vs ale.

Öl #1 var ljust bärnstensfärgat med vit skumkrona som direkt föll samman. Ölet var helt klart. Doften hade en lätt rostad karaktär med litet fenoliskt inslag och ett extremt uppenbart drag av nysågat trä och redan där var jag helt säker på vilket öl vi hade att göra med. Humlen kändes träig och smaken var rätt tunn med samma träiga inslag och viss beska. Min gissning: utan att ha smakat slängde jag iväg en gissning på Sheperd Neame Early Bird.

Rätt svar: Sheperd Neame Early Bird. Där kom lite av självförtroendet tillbaka efter missen med Brooklyn Lager.

Öl #2 var en nyans ljusare än 1:an och hade ett vackert skum som sakta föll samman med mycket skumrester kvar på glaset. Doften hade visst inslag av belgojäst i form av örtig frukt och en del maltig karamell. Smaken var relativt torr, hade tydliga inslag av belgisk jäst utan att bli vidare komplex. Viss syrlighet och en alkoholhalt på gissningsvis 7 %. Min gissning: jag fastnade tidigt vid De Koninck och lyckades inte ta mig vidare.

Rätt svar: Maredsous 6. Ingen jättefavorit hos mig.

Kan slutligen konstatera att blindprovningar är något som man nog borde utsätta sig för oftare. Eftersom detta inlägg blev rätt tråkigt att läsa tänkte jag allra slutligast skriva, som en liten teaser, att det snart kommer upp ett inlägg om den senaste provningen med Marsiblursisarna då vi bland annat testade ett öl från nya snackis-bryggeriet (tydligen är det så) Thornbridge!

Påsköl / Ölpåsk?

2009-04-04T15:38:00.022+02:00

Elva provade öl och två glas whisky senare var det dags att bege sig hemåt från den första årliga (?) påskölsprovningen på Gråberget. Något snurrig i bollen tog jag en snabb promenad över den pensionärsstinna stenen och så fort huvud slog mot kudden begav jag mig in i en påskkycklingsfylld drömvärld…

Rekan och jag hade pratat en del om att det vore klokt att tillsammans testa de påsköl som verkade intressanta - det finns ju trots allt betydligt roligare saker att utsätta sin lever för än den flodvåg av, och låt oss nu dra alla över en kam, maltsöt lager/ale som skall kunna matcha den annalkande äggfrenesin! Klockan strax efter sju var jag på plats hos Rekans och Lisas och efter en snabb husesyn, fin lya med kul utsikt (som dessvärre åts upp av den massiva dimman), kunde provningen börja.

Vi körde fyra flighter där två öl ställdes mot varandra i varje flight förutom i den sista, där vi bara drack ett öl.

Flight 1. Grebbestad Påsköl vs Slottskällans Blåkulla. I kvällens första flight ställde vi provningens två lagerölen mot varandra. Grebbestad var ett mörkrödbrunt öl med ett gulvitt skum. Doften gav en hel del sirap, söt kola, lite torkad frukt och påminde inte så lite om ett mörkt bocköl. Smaken var torrare än vad doften antytt men hade givetvis ändå en del sötma. Maltig och rostad kola med viss humlebeska. Inget världsomvälvande men ändå klart över förväntan! Blåkulla var mer orangerött till färgen och hade ett ljust benvitt skum som snabbt föll samman. Doften var riktigt obehaglig och hade tydliga drag av hur det luktar i källaren till mina föräldrars hus när det är stopp i avloppsrören tillsammans med toner av blöt jord och ond bråd död. Inget man gärna stoppar näsan i med andra ord. Smaken hade en del söt malt och en rätt tydlig syrlighet med lite kola och hårt mörkt bröd. Väldigt platt profil. Infektion av något slag?

Flight 2. Nils Oscar Kalaspåsköl vs Oppigårds Easter Ale. Nästan flight blev något mer humleorienterad. Kalaspåsköl var hade en rödbrun färg och ett smutsvitt skum bestående av rätt stora bubblor. Doften var till en början väldigt återhållsam där humlen gav en del parfymerad tropisk fruktighet. Efter en stund kom det även fram riktigt uppenbara drag av salta jordnötter som sedan övergick i jordnötsringar. I smaken gav den amerikanska humlen fram tydliga grapefruktskalstoner. Malten bar fram humlen på ett rätt trevligt sätt och gav ölet lite djup genom sin lätt rostade ton av jordnötsringar. Ganska trevligt och lagom. Oppigårds brukar vara bra på att trycka i lite mer humle, än sina konkurrenter, i sina säsongsbrygder. Easter Alen var utseendemässigt väldigt lik Kalaspåskölen, fast med ett tätare skum. Doften gav lätt amerikansk humle i form av citrus (tyvärr inte bara färsk utan även i diskmedelsform) tillsammans med ett inslag som fick mig att tänka samarin. Smaken hade betydligt mycket mer beska än Kalaspåskölen och gav både citrus och grape med en tydlig sälta i eftersmaken. Trevligt med lite bett.

Flight 3. Nynäshamn Pumpvikens Påsköl vs Sigtuna Easter Booster. Inget direkt tema i denna flight. Pumpviken var minst lika brunrött som de öl vi redan testat och hade ett ljusgulvitt skum. I doften slog Nynäshamns karakteristiska belgojäst-huskaraktär igenom direkt med söt pomerans, apelsin, söta citroner och lite örter tillsammans med fenoliska toner av nejlika och lätt gummi. Emellanåt tittar det fram en liten rädd rostad kolaton. I smaken var den torra rostade kolan dock mer utåtriktad och samsades fint med brända sesamfrön och träig lakritsrot. Sälta i eftersmaken tillsammans med en ganska trevlig beska. Väldigt Nynäshamnigt med allt vad det innebär. Sigtunas Easter Booster förtjänar lite beröm (eller kanske snarare ett kok stryk) för sin hutlöst och mardrömslikt fula etikett. Visst brukar Sigtuna ha fula etiketter men detta tar sannerligen priset! Är det bara jag som känner för att lägag mig ner och dö när jag ser etiketten? Ölet är i vilket fall ljust kopparfärgat med ett vitt skum. Både doften och smaken är förstörd av den absurda mängden koriander som uppenbarligen stoppats i ölet. Det finns inga rena toner av torkad koriander utan här är det snarare frågan om en muterad koriander från helvetet som har party med ett gäng sura, alkoholiska och salta grönsaker i din näsa och mun. Och det är inte kul. I smaken kommer det fram en liten örtig beska på slutet och i munnen är ölet väldigt platt. Kanske lite kul på något slags masochistiskt plan, men inte särskilt gott.

Flight 4. Sigtuna Påsk Alt. Sigtuna fick en andra chans genom detta öl som är ett samarbete med importören Wicked Wine. Mörkt brunrött med ett smutsvitt skum. Doften är lite lätt sunkig (på ett inte helt positivt sätt) med inslag av mörk kola, lakrits, choklad och lätt disktrasa. Något knuten doft som påminner om bocköl. I smaken kommer det fram tungt rostade malttoner av främst mörk kola och choklad. Alkoholen ger rätt rejäla mängder svartpeppar och det blir tyvärr lite väl alkoholstickigt i slutändan. Det hela avslutas i en träig humlebeska. Bra, även om varken Rekan, Lisa eller jag tyckte att det var så bra som andra ölbloggare tyckt.

Påskölsprovningen var slut och vi gick över på lite andra, godare, godsaker. Först ut var en flaska Guinness Special Export (Belgian Version) som Rekan köpt i Skottland. Ett potent svart öl med mycket ljusbeige skumkrona. Doften hade riktigt läckra inslag av sådana där karameller som till hälften består av frukt och till hälften grädde. Samtidigt drog fruktigheten också mot likörhållet tillsammans med sötlakrits och rostade kaffebönor. Smaken hade samma karakteristiska drag som doften fast med en mycket mer uttalad, fast ändock mjuk, syra som i sin tur gav ölet ett metalliskt inslag (på ett positivt sätt för en gångs skull). Mumsigt!

Härefter plockades det fram en ostbricka innehållandes ölcheddar och whiskyädelost som serverades med hembakade kex, egengjord citrusmarmelad och Bowmoremarmelad. Första ölet att drickas till var De Dolle Oerbier. Detta var min andra flaska av detta öl och denna gång kändes de sötsyrliga och vinösa toner av spritmarinerade röda vinbär och lätt (uppsötad) vinäger ännu tydligare. Här fanns även lite choklad, kandisocker och mörka plommon. Kanske köper ännu en flaska för undanstoppning i något år.

Ostbrickans andra motspelare blev en flaska Thomas Hardy’s Ale 2007 (#33419). Det kändes faktiskt att ölet påbörjat sin utveckling och både smak och doft var en komplex blandning av kola, bär i sprit, lakrits och något pepprig fast ändå harmonisk alkohol. Den fina sötman spelade fint mot både sältan och beskan. Kvällens vinnare i min bok!

Den ölbaserade delen av kvällen avslutades därefter med lite choklad och en flaska Mikkeller Black Hole från 2007. Jag har druckit Black Hole en gång tidigare och då tyckt att det var rätt schyst fruktigt, för alkoholstarkt och inget som jag ville dricka en hel flaska själv av igen… åtminstone inte när jag är stressad av att inte hinna dricka upp innan fältet måste flys på grund av att en karaokekväll precis skulle sätta igång. Även om jag inte var det minsta stressad igår kändes Black Hole fortfarande lite för alkoholstark för sitt egna bästa. Tungt rostad malt – kaffe och mörk choklad – med massor av pepprig alkohol som tyvärr delvis håller undan de mycket trevliga och murriga frukttonerna. Känns lite som någon form av öllikör. Sötman i ölet var tyvärr inte tillräckligt stor nog för att klara av chokladpralinernas sötma, utan ölet gjorde sig bäst på egen hand.

Som avslutning på kvällen drack jag och Rekan även lite god whisky från hans imponerande förråd. Både Aberlour a'bunadh och Ardbeg Renaissance var två trevliga bekantskaper som jag gärna dricker igen! Innan jag skulle gå hem diskuterades det faktum att vi inte fått med någon Dark Lord i den beställningen vi gjorde från Cracked Kettle. Däremot verkar det som att vi får med en flaska Three Floyds Behemoth, det ni!

Jättetack till Rekan och Lisa för en väldigt trevlig kväll!

A-tyg? B-tyg?

2009-04-02T21:03:00.006+02:00

Jag ägnar kvällen åt att skriva in ölbetyg som blivit liggande. Är nästan klar med julölen. Som ackompanjemang dricker jag årets första påskmust. 4.7 på den!